Inhemsk eller gammal växt, spridd–allm. på Hjälmarslätten, vanlig i svagt betade eller igenväxande mull- och nitratrika ekhagar och ädellövlundar, särskilt vid Hjälmaren och i Sköllersta, där den är vegetationsbildare tillsammans med bl.a. storrams.

Kjellmert (1947) fann på sin tid en enda lokal i Svennevad där den ännu är sälls, vilket gäller stora delar av Skogsbygden. Exempelvis sågs en enda lokal i Garphyttetrakten i Tysslinge inom 6 km² (Löfgren 1994).

Växtplatser utanför åkrar är bäcklund, strandvass, dråg, hygge, glänta, hassellund, inne i växthus, kompost, kalkrik betesvall etc. Vid en gård vid Gålsjö i Lerbäck antas den ha kommit in med fågelfrö 2004 (B. Adolfsson/KNi).

Snärjmåra var ett besvärligt ogräs ”helst bland ärter, kål och humble” (Samzelius ms 1758, jfr Lyttkens 1885) och vanlig i Mellansvenska myrodlingar i säd (Tolf 1903).