Giftig prydnadsbuske, häck-, läke- och slöjdväxt, inhemsk i sydvästra Sveriges kusttrakter. Fr.o.m. 1970-talet finns ett 20-tal uppgifter om förvildad liguster i Närke kvarstående på ödetomter eller vid utkast på tippar, i grustag eller fågelspridda vid bebyggelse.

Omkr. 8 000 år gamla lämningar av liguster har hittats vid Lillsjön i södra Kilsbergen (Florin 1972).

I Almby fann Pettersson (1979b) arten i en 50-årig aspskog på en ödetomt. Ett stort bestånd vid Övre Haddebo i Svennevad vid f.d. herrgården efter landsvägen täckte 100 m² 1990 (Holmer).

Odling är känd från Örebro slottsträdgård på 1700-talet (Waldén 1960). Samzelius (ms 1758) framhöll den från Bo ”äliets sällsynt” och (ms 1767) från Snavlunda vid Tjälvesta säteri på en holme i Kyrksjön. Huruvida någon av dessa avser vildväxande bestånd är okänt. Bagge (1785) uppgav att den odlades i Örebro trädgårdar och 1882 utsattes 4 000 ex. ut i länet (ÖLHK 1883).

Den första insamlingen gjordes vid Örebro trädgårdsförening 1890 (C. Lindman, OREB) vilken kan antas ha varit odlad. Det är först genom ett fynd i Ramundeboda klosterruin (Melin ms 1912) som en förvildning möjligen kan ha skett. En säkert förvildad förekomst nämns först från Hyddan i Svennevad 1944 (Kjellmert 1947, UPS).