Foderväxt. Vildväxande alsikeklöver sågs i ängar och åkerrenar på många ställen ymn. (Gellerstedt 1852). Den ansågs vara allm. i Närke (Hartman 1866), en bedömning som befästs under 1900-talet.
En av underarterna uppmärksammades i Sverige först på 1740-talet. Jörlin (1780) propagerade för alsikeklövern som foderväxt. Odlingen i Närke hade en rätt vidsträckt utbredning bland Närkes bönder vid slutet av 1700-talet (Sjöbeck 1936). Arndt (1807) skrev att den odlades av ett 30-tal bönder i Kumla pastorat. Vid Bondsätter i Gällersta hade den odlats i flera år (Lantbruksacademiens Annaler 1819, Anonym 1820).
Första fynd
Samzelius 1764 (vildväxande). Götlunda [1850-1860-talen] C. A. Vestlund (OREB.
Bygdenamn och bruk
Vid Frötuna i Götlunda skedde odlingen från 1820-talet: ”Den röda klöfvern är hos mig så godt som bannlyst, men deremot användes nästan uteslutande... Trifolium hybridum” (Liljehorn 1843).
”Sedan 1830-talet är Närke känt för sin produktion av klöverfrö, egentligen alsickeklöver, varav rätt mycket försålts till England” (Jonsson 1903). Fröet fanns tillgängligt vid Örebros torghandel 1890 (Zetterlund 1891).
Namnet svensk alsikeväppling användes av Befallningshafvanden (1822), i Hidinge sade man alsiker (ÖLM).