Grönsak, läke- och trolldomsört. Maskrosor ansågs vara Mellansveriges 5:e värsta ogräs (Bolin 1922).
De svenska maskrosorna fördelar sig på 13 sektioner varav följande har noterats i Närke:
Nordmaskrosor Borea
Kärrmaskrosor Celtica
Sandmaskrosor Erythrosperma
Ängsmaskrosor Hamata
Fläckmaskrosor Naevosa
Strandmaskrosor Palustria
Ogräsmaskrosor Ruderalia
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.).
Bygdenamn och bruk
Växterna kallades på 1800-talet smörblommer i Götlunda, smörroser i Asker, smörgubbar i Askersund och flera andra socknar, gubbaroser i Lännäs och Mellösa samt maskroser i Lerbäck och Tysslinge (Kjellmark ms 1857) m.fl. Tidigare sade man munkhuvud eller mjölktistel (Samzelius 1760) och lejontand (Sahlstedt ms 1825, Robson 1833) i Närke.
Maskros fanns vid Örebro apotek 1736 (Gentz 1949) och ingick i Svenska farmakopén 10 (1925). ”På apotheken fås Taraxaci rot och ört. Drifwer starkt urin: brukas om wåren til sallat med olja och ättika. Saften är god för obstructioner [förstoppning]. Roten är en god blodrening, berömmes i långsamma siukdomar och hypoconder” (Samzelius ms 1758).
I Nysund användes blommorna mot gulsot (Harbe 1950) och rötterna till nödbröd (Gellerstedt 1831). Enl. tidningsannonser 1917 dög den också till kaffesurrogat. Medicinalstyrelsen uppmuntrade till insamling av roten under andra världskriget (Bondeson 1941).