fårsvingel
Festuca ovina
Torrängsväxt, allm. enl. alla källor, undantag utgör ev. Askersund (jfr Ekholm & Hallin 1980b). Fårsvingel växer helst på mineralrik hedmark och är känd från torvtak i Götlunda (Tidström ms 1756), från Brostugan i Laxå (Stalin ms 1913–1916) och fanns ännu 1989 på tak vid Nordhult i Askersund.
Den förekommer i Sverige i flera raser (Hylander 1953), bl.a. en insådd vid Stora Holmen i Örebro (Hylander 1943b). Fröet salufördes i Sverige från 1893 (Lyhagen 1991) men anmärktes vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891).
Första fynd
Aken 1747 ([Örebro] ”en herrgård en half Mil ifrån staden”. Götlunda Djupadal (Tidström ms 1756). Örebro 1841 Hamnström (LD).
Bygdenamn och bruk
Växten kallades allmänt i Sverige Linnaei fårgräs, i Närke fårsvingel (Samzelius 1760, ms 1758).