Sedan 1760-talet i Sverige förvildad prydnadsväxt varav hundratals kvarstående bestånd finns i Närke på ödetomter och på utkast. I Svennevad växte ett 30-tal 1990 på kyrkogårdsmuren. Stora bestånd är sällan meddelade, men sågs kring Ödeby kyrka 2000. Vid Rudsätter i Sköllersta  räknade Holmer 125 ex. 1972. Kjellmert (1947) fann den i Svennevad rikl. i vall och vårsäd. Den växte i sandjordsåkrar 1990 och 2000 i Kil resp. Sköllersta (Asklund, !). Enl. Lindström (1999b) är den ett lerjordsogräs i Örebro stad. Vanlig brandlilja med och utan groddknoppar odlades på Lännäs kyrkogård 1931 (Sernander 1933), och vid Lekhyttan i mullbänkar ännu 1933 (Sylvén 1933). I Kilsbergen var arten en karaktärsrelikt vid gamla boplatser, bl.a. vid Lunnagården i Lekhyttan där J. G. Andersson (1956) fann den kvarstående sedan 1850-talet. Något äldre är möjligen bestånden efter Gumaelius vid Lundby prästgård i Viby (Nilsson 1978). Vid ödetorpet Trunhem i Hidinge, nedlagt 1920, och vid Gretefallet 832 540, nedlagt 1889, fanns växten kvar 1996 (M. Andersson).