Täml. allm. i Glanshammar, Rinkaby, Svennevad och Viby (Nilsson 1978, 1986, Kjellmert 1947) och tycks f.ö. vara spridd i hela området. Samzelius (1764b) ansåg den vara allm. men flera nutida inventeringar, främst på Närkeslätten, styrker inte påståendet.
Växtplatser är bl.a. källkärr, markkalkhäll, ravinsmpskog, blockbrant, strandalskog, översilad kärrfibbleäng, blandskog och kolbotten. På lövmull har den setts i sen tid i Hjälmarlundar i Götlunda och i hasselvegetation i Lerbäck och Lillkyrka. Broddeson fann den i Falls lövrika slåtteräng i Sköllersta 1926.
Se även groddlummer Huperzia selago subsp. arctica och vanlig lopplummer Huperzia selago subsp. selago
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (”Närke flerstans...i tiocka granskogar”). Viby Hardemo allmänning vid Finnbäcken 1847 Zetterstedt (UPS).
Bygdenamn och bruk
Lopplummer hette i Närke luslummer, luslumber, lugräs, lusagräs (Samzelius 1760, ms 1758, Hofberg 1861, 1868, Berglund ms 1867, ÖLM 1795). Den ingick i Svenska farmakopén 1–4 (1775–1790). ”På apoth. fås Musci erecti ört. Kokad i watn och kreaturen der med twättade fördrifwer och dödar ohyran på dem” (Samzelius 1760, ms 1758), bl.a. som avkok till korna mot löss (Saxon 1934a). ”Ännu i folkmedicin som… drasticum [verksamt]” (Hofberg 1868).
