Läkeväxt, inhemsk i näringsfattiga torrängar och på hällar, skarpa tallåsar, krön av blocktorg, strandklapper, sandfält, banvallar, vägskärningar, grustag m.m. Mjölon är täml. sälls.–täml. allm. med flest kända lokaler i Glanshammar och Viby (Nilsson 1978, 1986). Den var allm. på Vätterns stränder och öar (Segerström 1932). På Stora Röknen finns särskilt vid Högsand stora mattor av mjölon (Ekholm & Hallin 1980b).
Första fynd
Linné 1751 (Svennevad Emma 1749). Asker Breven [1860-talet] A. T. Björkman (OREB). Götlunda prästgården 1867 Blomberg (LD).
Bygdenamn och bruk
Mjölonris såldes på apoteken och ”kvarstår i farmakopén” (Hedblom 1919). Insamlandet av mjölonris uppmuntrades av Medicinalstyrelsen under andra världskriget (Bondeson 1941).
”Brukas af garfware til lädrens barkning. Med bladen färgas grått. Blandade i tobak gifwa en angenäm smak: kokade i hönssoppar ordineras i stenpassion” (Samzelius ms 1758).
Under 1800-talet användes frön av växten som pudernikt mot hudlöshet (Saxon 1934b). I Kvistbro sjöd man te av bladen mot blåskatarr (Harbe 1950) och i Kvistbro, Nysund och Skagershult färgades fiskenäten med mjölon (Harbe 1956).
I Närke talade man om mjölonris (Samzelius ms 1758), i Ekeby, Lerbäck och Viby om mjölbär (Olsson ms, ÖLM 1732).
