Genom Broddesons omfattande inventeringar blev Närke, som Samuelsson (1943) påpekat, ett av de bäst kända landskapen vad gäller förekomster av daggkåpor. Många upplysningar om deras historia, nutida utbredning, frekvens och ekologi i näraliggande delar av Västmanland gav Malmgren (1982) och Asklund (1990a).
Läke- och teväxter i ängsartad vegetation och bryn, längs vägar och skogsstigar, kring kalkbrott, i trädgårdar m.m.
Första fynd
Samzelius 1760, ms 1758 (allm.).
Bygdenamn och bruk
”På apotheken fås Alchemillae rot och ört. Är... sårläkande; Wi hafwa af denne på apotheket Emplastrum defensiwum, som brukas för rödna och inflamationer och förtager heta i sår. Örten kokad såsom thée är god för blodspottning, och som hon är mycket adstringerande [hopdragande] kan hon läggas i omslag på slapheter.” (Samzelius ms 1758).
Kallades i Närke daggört (Samzelius ms 1758) och kåpegräs (Samzelius 1760). Rietz (1862–1867) anförde namnen daggkåpa och daggskål efter Djurklou (1860) och Hofberg (1861). Namnet daggkåpa går tillbaka till Gell-erstedt (1831), vars uppgifter inte säkert binds till Närke. Från Tysslinge kommer namnet ”Jungfru Marie tjortel” (ÖLM 1795).