Slåtterblommans raser har studerats av Erlandsson (1942) och Hultgård (1987): Den diploida dominerar i materialet som nästan allenarådande och har konstaterats på ett 20-tal lokaler i Närke, främst kärrängar. En tetraploid ras insamlades i ett kärr mellan Hjortkvarn och Arvaby i Bo 1941 av Broddeson. Fyndet är det enda i Närke. Den hexaploida rasen tycks saknas i Närke.

Kalkgynnad fuktängsart. Den kan ännu ses i naturlig vegetation i Trolldalarna i Kil men växer företrädesvis i kalkrika kärr och diken och är numer starkt framträdande på exponerad och omrörd mineraljord kring kalkbrott och längs vägar och järnvägar i kalkkross.

Den sågs ända in på 1930-talet i lövängar. Nyligen dikad torvjord hyste växten ”här och där, oftast enstaka, på Mellansvenska mossodlings-vallar” (Tolf 1903), bl.a. vid den torrlagda Kvismaren 5–6 år efter sänkningen (Tolf 1891).

De rikaste kända bestånden, 4 000 resp. 3 000 ex., fanns 2001 i Nysund vid Sirsjön 555 259 resp. Brännsjötorp 593 261 (L. Ahlén). Broddeson (ms) såg den ”sällsynt ymnig” vid Limudden i Nysund 1930.

Slåtterblomma är känd sedan gammalt inne i Örebro vid Alnängarna N om Lillån och SJ:s centralverkstad (Gellerstedt 1831) innan området bebyggdes, och ännu på 1900-talet enl. E. Rosenberg (Jansson 1947b).

Lämningar av slåtterblomma har konstaterats i Östergötland längs den vikande inlandsisen i höjd med Vätterns S-spets för 9 900 år sedan (Florin 1969).