kalmus

370 Acorus calamus L.

This species is nowadays widespread and almost circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 222 and map 212). Originating from Asia it has been, for several reasons, introduced into Europe and N. America.

Kalmus är en medicinal- och kryddväxt från södra Asien. Den infördes till Europa på 1500-talet och är känd i Sverige sedan 1600-talet (Hylander 1953).

Arten är sedan länge fullständigt naturaliserad i landskapet. Den bildar täta bestånd i näringsrika miljöer vid sjö- och åstränder samt i strandkärr och bäckutlopp vid havet. Dessutom ser man den ofta i dammar, märgelhålor och diken samt i små kärr och fuktsvackor i betesmarker och vid gårdar. Den betas inte. I Sverige finns endast honplantor, som sprider sig vegetativt med hjälp av losslitna delar av jordstammen.

Kalmus har ökat under 1900-talet och spridningen är sannolikt inte avslutad ännu.

Läke- och kryddört, införd till Europa och odlad i Sverige sedan 1550-talet (Forssell 1875) samt förvildad snart därefter. Decimeringen av lämpliga växtplatser i Närke genom avvattning och uppodling av by-och gårdsdammar kompenseras möjligen genom en fortgående spridning längs de stora sjöarna och vattendragen.

Täml. allm. i Arbogaån och kring västra och norra Hjälmaren, där socknarna sammantaget hyser mer än 100 lokaler, hälften av alla kända i Närke. Kalmus saknas nästan i Kilsbergen och utglesas starkt i landskapets SÖ-del. F.ö. är den sälls.–spridd i de flesta socknars sjöar och vattendrag, men ännu ej uppdagad i Asker.

Uppträder bofast i täta, små–stora bestånd längs strändernas vassbälten i näringsrika sjöar och vattendrag, frodigast på lera i åar och på grövre jordarter i näringsrika Hjälmarvikar. Vid Göksholm i Mellösa finns kalmus ”på ängen åt sjösidan... i myckenhet” ännu efter 250 år (Löfgren & Wilhelmson 1999a). 1700-talsuppgifter om arten i Närke finns i Samzelius (1764a), från Ekeby och Knista (Samzelius ms 1758) och Snavlunda (Samzelius ms 1767) samt från Askersund (Haggren enl. Afzelius ms 1779–1784). Inom Örebros stadsgräns har kalmus trädgårdsodlats (Bagge 1785) bl.a. vid dammen i Kungsträdgården (Gellerstedt 1852). Förvildade förekomster sågs vid diken intill Skebäcksbanan och flerstädes efter Svartån (Hedera 1887).

Artens spridning under 1800-talet bekräftas av Wahlenberg (1824, 1831) från Hjälmaren. Sahlstedt (ms 1825) fann den i rännilar och sjöar i Lerbäck, varifrån Robson (1833) rapporterade den som regelrätt förvildad. Samtidigt kom rapporter från Kräcklinge (Gellerstedt 1831), Ånsta (Hamnström 1842), Axberg och Lillkyrka (Gellerstedt 1852).

Huvudutbredningen finns i dag vid Hjälmaren, där Nilsson funnit ett 20-tal lokaler i Glanshammar, och i Arbogaån. De många bestånden i Axberg Dyltaån, väster om Väringen, avslöjades delvis av Hamnström (1842). Oset vid Svartåns mynning i Almby är en klassisk lokal för massuppträdanden och arten ”tilltar varje år” 1930 (Broddeson ms). På 1990-talet förekom där ymn. bestånd över 1 000-tals m². Också Sjömosjön i Götlunda hyser en ymn. jätteförekomst, numera granne med det nyinvandrade sjögullet (Löfgren 1976). Sernander (1933) såg vid Attersta kvarn i Gällersta ”en av de största förekomsterna i Närke”, känd på platsen redan av Gellerstedt (1831).

Gammal bofast art.

Bardin 1838.

Allmän-tämligen allmän i Mälaren, Arbogaån, Hjälmarekanals vattensystem samt S. Kolbäcksån och S. Svartån. På Mälarslätten f.ö. spridd, liksom lokalt i nedre och Ö. Skogslåglandet. Några bofasta förekomster vid eutrofa vatten i kulturområden i Bergslagen. Knuten till eutrof omgivning, varvid utbredningen ännu ger en antydan om forna odlingscentra vid städer, större gårdar m.m. Svensk utbredning sydlig (till S. Dalarna); i Västmanland sannolikt härdig i ungefär samma omfattning som Iris pseudacorus (spridning ofullbordad). Utbredningstyp: pS2

Kalmus växer i grunt vatten eller på våt, gärna dyig mark. Arten kommer från södra och östra Asien och infördes till Europa som läkeväxt på 1500-talet. Från Småland är den känd sedan tidigt 1700-tal, då den odlades i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Acorus verus, på svenska kalmus). I dagens Småland ses den oftast som kvarstående sedan gamla tider i gårdsdammar eller i vattenhål på betesmark, men den förekommer även som förvildad på stränderna av näringsrika sjöar och åar. Växten sätter inte frö hos oss (den är en steril, triploid kulturform), men den sprids spontant genom att delar av jordstammen förs vidare med rinnande vatten.

Kalmus är en gammal medicinalväxt som härstammar från södra och östra Asien. Den har odlats i Europa sedan medeltiden och växer i grunda, näringsrika sötvatten. Eftersom plantorna i vårt land inte bildar frön sprider växten sig genom att rotdelar lossnar. Kalmus har sedan drygt 200 år funnits i en damm vid Ottenby kungsgård, Ås sn. Dessutom har den planterats på ytterligare ett ställe.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kalmus är införd som läkeväxt från Asien och har förvildats och naturaliserats. Den växer i näringsrikt vatten, gärna på lerbotten tillsammans med andra högvuxna vattenväxter som svärdslilja, stor igelknopp och bredkaveldun. Man finner den i åar, dammar, sjöar, på strandmader och någon gång på sötvattenspåverkade havsstrandängar. Arten har minskat kraftigt sedan förra inventeringen.

Kalmus växer på grunda, skyddade stränder av sjöar, åar och dammar, någon gång som kring Nyköping på utsötade havsstränder. Den växer vanligen på grunt vatten innanför vassen eller på strandängar, med ungefär samma förekomst som Iris, och bildar ofta täta massbestånd.

Kalmus var förr en uppskattad medicinalväxt, främst använd som magmedicin. I Sörmland är den ursprungligen förvildad och förr säkerligen också avsiktligt utplanterad och självspridd genom stycken av jordstammar. Egendomligt nog tycks Stockholm inte alls ha tjänat som spridningscentrum för arten även om den under 1700-talet förekom i Fatburssjön på Södermalm (Wickman 1775).

Förekommer i södra Sverige och även i södra Finland. Svensk nordgräns; den nordligaste lokalen V om Älvkarleö herrgård och har nyligen påträffats även på gästrikesidan av Dalälven.

Kalmus växer på sjö- och åstränder, i dammar och diken. Den i Uppland förekommande typen är en steril triploid, som inte sätter frukt. Den sprider sig med jordstammar som transporteras med vattnet. Sedan 1600-talet har den odlats i Uppland (Sernander 1948a).

Förändring -31 %. – Kalmus har minskat, troligen beroende på att den konkurreras ut av jättegröe.

Kalmus har sannolikt planterats som läkeört i apoteksträdgårdar. Den kan emellertid naturaliseras utanför trädgården genom spridning av jordstamsfragment (Hylander 1953), och detta tycks ha hänt i Hudiksvall. Historien bakom fyndet i Bollnäs är inte känd, men i Vågen mynnar Lortbäcken, som rinner förbi den f.d. apoteksträdgården, där i dag bland annat pestskråp växer. Vågen är i dag en vattensamling i parkmiljö med tuktade stränder, där ingen kalmus har setts. Enligt Sculthorpe (1985) representeras arten i hela norra, centrala och västra Europa av en steril triploid ras, som förökas enbart vegetativt. Mogna frön har aldrig setts i detta område.