väddklint
Centaurea scabiosa
Väddklint växer på torr till frisk, i regel skalblandad jord på solöppna platser i kulturlandskapet. Man finner den ofta tillsammans med rödklint, bockrot och gulmåra i naturbeten med lågt betestryck, hagmarker, på sandiga hedar, intill stigar, på svagt hävdad gräsmark, åkerrenar, vägkanter, banvallar samt i restmarker i samhällen och hamnar.
Första fynd
Först uppgiven för landskapet av Göran Wahlenberg (1824) a Scania ad Bahusiam … passim copiose, det vill säga här och där i mängd från Skåne till Bohuslän. Första lokalangivelse finns hos J E Areschoug (1836) från Öckerö Grötö frequentissime.
Utbredning
Ganska vanlig vid havet, ganska sällsynt till sällsynt mot inlandet. 283 fynd i 83 rutor (29 %). – Fries: 242 fynd i 88 rutor (31 %).

