Blålusern har odlats som foderväxt sedan 1800-talet och man finner den kvarstående eller förvildad genom självsådd i vallar, på åkerrenar, trädor och utefter markvägar. Dessutom växer den på vägkanter och skräpmark av olika slag. Under de senaste 50 åren har den förmodligen minskat i inlandet i högre grad än inventeringen utvisar, eftersom en del av uppgifterna om blålusern, framför allt från ruderatmarker, i själva verket torde avse blåblommiga former av mellanlusern.