Jungfrulin förknippas i allmänhet med naturbetesmarker och torrängar, men arten har en mycket större ekologisk bredd. Den växer solöppet på torr, frisk eller fuktig, oftast ganska näringsfattig, gräsbevuxen mark. Gräshedar och hällmark, övre delen av havsstrandängar, hagmarker, slåtterängar, åkerrenar, kanter på mindre vägar och grustag är andra exempel på ståndorter. Ibland kan man liksom Pehr Kalm hitta arten på tuvor i blöta myrar. Färgen varierar från djupaste till mycket ljust blått, nästan vitt, över rosa till mörkt purpur. De flesta andra små gräsmarksväxter har minskat sedan förra inventeringen, men jungfrulin tycks i stället ha ökat i utbredning, allra mest i de inre delarna av landskapet. Förmodligen beror detta på att den finner sig tillrätta i många skilda miljöer och kan kolonisera övergivna kulturmarker (Bertilsson m.fl. 2002).