Pehr Kalm berättar mer om sin upptäckt i sin reseberättelse (Kalm 1746): "Strandkål, … en växt ej förr i Sverige sedd vilt växande, fann jag första gången på en liten holme, Lyngholmen kallad. I början gjorde jag ej stort väsende av den, emedan jag mente den vara vår vanliga kål, som där uppvuxit av några frön, ditkomne anten av något olyckat skepp eller annor händelse, men då jag litet koxade på den märkte jag strax till vad fårahus den hörde.”
Strandkål växer på havsstränder, framför allt blockstränder, men man kan även träffa på den på grusiga och sandiga stränder och ibland i skrevor bland klippor. Arten har blivit vanligare sedan föregående inventering, vilket troligen beror på det minskade strandbetet, eftersom strandkål är mycket begärlig för djuren och dessutom är en storvuxen, flerårig art som klarar måttlig igenväxning.