Strandvial växer på block-, grus- och sandstränder, där den genom utlöpare kan bilda stora bestånd. Mycket ofta växer den tillsammans med strandråg och strandkål. Dessa tre arter är alla sådana som en man, utsänd att utforska naturens nyttigheter i landet, inte kan förbigå med tystnad. I sin rapport till Kungliga Vetenskapsakademien skriver Pehr Kalm (1743): ”Ärterna äro så stora som våra vanliga gråärter, om ei större. iag har räcknat öfver 40 skidor alla växte på en stielke upkomne af en ock samma rot: til smaken har iag funnit dem någonsin så goda som våra gråärter. ock ehuruväl iag i stor myckenhet ätit dem färska ock okokade, har iag dock ei kändt den ringaste olägenhet deraf.” Han fortsätter med att nämna att strandvialen är perenn och återkommer: ”Mån fördenskul det ei lönte mödan at göra försök ock så bägge desse slagen, neml. Strandkålen och Hafsärterna? … Månne ei åtminstone de sterilaste ock magraste ställen vid Hafsstrander kunda ock borde härmed planteras? Hade man då icke den nytta, at de ställen, som til intet annat kunna användas, blefvo nyttige och fruktbare? vore det icke en förmån at slippa så dem årligen?” Han avslutar med en förunderligt modern tanke om proviniensens betydelse: ”Kunde man då icke göra sig försäkrad, at desse ei skulle taga skada af köld som våra vanliga kåhlärter ock ärtslag göra, emedan förfarenheten har lärt, at de vilt växande örter ei grufva sig för kölder, eller af dem taga någon men ock skada?”