blåhallon
Rubus caesius
Blåhallon växer som trassliga revor och låga buskar i lövskogsbryn, naturbeten, hällmarker, på havstrandsängar och blockstränder, gärna i lite stenig terräng och ofta på skalgrus. Allra vanligast är den dock på kanten av små vägar och utefter stigar, ibland också på banvallar och i skräpmark. Arten är starkt kustbunden.
Första fynd
Första tryckta uppgift från landskapet finns i Flora svecica (Linnæus 1745), där det bohuslänska namnet Skåttlufva anges. Linné har säkert fått uppgiften från sin lärjunge Pehr Kalm som såg arten på Väderöarna i Kville under sin bohuslänska resa 1742. Denne skriver själv att där växte Skottluvor eller blåhallon somligstäds i ymnighet … på sidor av backar som merendels voro nog stenige, och där nedanföre (Kalm 1746).
Utbredning
Vanlig vid havet med avtagande frekvens åt öster för att bli mycket sällsynt i inlandet. 293 fynd i 97 rutor (34 %). – Fries: 192 fynd i 82 rutor (29 %).

