styvmorsviol
Viola tricolor
Vanlig styvmorsviol Viola tricolor subsp. tricolor
Se även klittviol V. tricolor subsp. curtisii.
Styvmorsviol växer solöppet och torrt till friskt på tunt jordlager på berghällar och i skrevor i hällmarker samt på torrbackar, åkerholmar och i naturbetesmarker. Arten förekommer också ofta i vägskärningar, på vägkanter och banvallar, i grustag och som åkerogräs. Särskilt karakteristisk är styvmorsviolen för kustens hällmarker, där den på fågelgödslade öar och holmar vissa år blommar mycket rikt. Här ser man ibland en form med stora blommor, som är mindre skarpt tecknade och har mer violett inslag än de, som är vanliga i inlandet.
Första fynd
Först indirekt uppgiven från Bohuslän av Linné, som anger det lokala namnet Blåhwisil (Linnæus 1745). Detta har han säkert fått från lärjungen Pehr Kalm, som iakttog arten på Väderöarna i Kville under sin resa 1742, på bergen i bergspringorna (Kalm 1746). Det lokala namn som Linné anger verkar egendomligt, eftersom blåvessel eller blåwisil är bohuslänska namn på blåsippa, kanske har de bara stått för en blå blomma.
Utbredning
Mycket vanlig. 1770 fynd i 271 rutor (96 %). – Fries: Allmän. Känd från alla socknar. 556 fynd i 191 rutor (68 %).