Fingerborgsblomma anses förekomma naturligt på liknande sätt som i Norge i ett litet område i socknarna Bottna, Kville och Bärfendal. Där växer den med sterila bladrosetter i frisk barrskog i bergig terräng långt från bebyggelse och blommar upp, när skogen avverkas och ljus kommer till. Förmodligen finns även en fröreserv som aktiveras av slitage i marken. De äldre bland befolkningen kan berätta om hur deras föräldrar var väl medvetna om blommorna som följde i spåren på avverkningen. På några år gamla hyggen kan man se fingerborgsblommor höja sig över den rödaktiga kruståteln och först ta dem för kraftiga mjölkörtar innan man kommer närmare. I övriga områden varifrån vild fingerborgsblomma är angiven har vi inte funnit den under inventeringen.

Fingerborgsblomman odlas också allmänt och förekommer ofta kvarstående, förvildad eller naturaliserad på ödetomter, i skogsbryn, på hyggen, i grustag, längs stigar och vägkanter liksom på schaktmassor. Den har blivit mycket vanligare sedan mitten av 1900-talet men säkert också noterats flitigare.