Hällebräcka är endemisk i Skandinavien och förekommer i ett ganska smalt bälte från södra Norge via Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland och Sörmland till Uppland. Utbredningen i Uppland är mycket koncentrerad till ett område från Ununge i söder till Gräsö i norr. Inom detta område är den tämligen allmän. En yttersta utpost västerut finns i Dannemora. Ett anmärkningsvärt fynd gjordes 2008 av Hans Rydberg, som fann ett mycket stort bestånd i en kullerstensramp vid TV-huset på Gärdet i Stockholm (Rydberg 2008).

Fridlyst, ingår i EU:s habitatdirektiv.

48 kartblad, 108 kvadranter.

Hällebräcka växer på öppna berghällar med tunt jordtäcke, ofta kring trampade hällar i naturbetesmarker, på åkerholmar, i kulturmiljöer och utefter vägar och skogsbilvägar i tunn mineraljord på avskalade hällar. Den gynnas av kalk och växer på kalkhällar, men lika ofta i kalkrik jord på granithällar, helst med viss översilning.
Förändring + 24 %.

Kartjämförelserna visar att hällebräcka har ökat. Den årliga variationen är dock stor och bestånden varierar kraftigt i individantal allt efter väderförhållandena. Fuktiga vårar är en förutsättning för att de höst- eller i regel vårgrodda plantorna skall kunna ge upphov till rika populationer med välutvecklade individer och därmed en rik frösättning. Under torra vårar kan hällebräckans ståndorter bli helt uttorkade, så att plantorna torkar bort. För dess långsiktiga överlevnad har fröbanken stor betydelse. Efter jordtäkt på en åker sommaren 2001 påträffades på hällar i den blottade moränen närmast under matjordsskiktet massförekomster med tiotusentals exemplar åren 2002–2004: Östhammar Harg Tomsan 400 m V Stockby (12I5h3747) EZA. Denna explosion kan möjligen förklaras genom att en gammal fröbank aktiverats. På grund av igenväxning hade populationen 2006 reducerats till ca 600 exemplar.

Hällebräckan har uppstått efter den senaste istiden genom spontana korsningar mellan den sydliga grusbräckan och den nordliga klippbräckan S. adscendens (Knaben 1954).