buskviol
Viola hirta
Buskviol har sydlig utbredning i Sverige med ett av de rikaste förekomstområdena i Uppland och svensk nordgräns i Älvkarleby. Den är allmän i den södra och östra delen av landskapet, f.ö. sällsynt och saknas i Heby kommun. På Åland är den bara känd i form av ett äldre fynd, som troligen härstammar från odling (Haeggström & Haeggström 2008). 373 kartblad, 948 kvadranter.
Buskviol är kalkgynnad. Den vanligaste växtplatsen är lövskogsbryn och lundar, hagar, naturbetesmarker och torrbackar, men den förekommer även i mera kulturpåverkade miljöer såsom gräsmark kring bebyggelse, på kyrkogårdar och vägslänter.
Förändring + 16 %. – Trots att buskviolen förekommer i igenväxningsmarker har den ökat något, vilket kan bero på att den tolererar en viss grad av igenväxning, eftersom bladen växer till efter blomningen, så att de kommer upp tillräckligt mycket i ljuset.
Buskviol är kalkgynnad. Den vanligaste växtplatsen är lövskogsbryn och lundar, hagar, naturbetesmarker och torrbackar, men den förekommer även i mera kulturpåverkade miljöer såsom gräsmark kring bebyggelse, på kyrkogårdar och vägslänter.
Förändring + 16 %. – Trots att buskviolen förekommer i igenväxningsmarker har den ökat något, vilket kan bero på att den tolererar en viss grad av igenväxning, eftersom bladen växer till efter blomningen, så att de kommer upp tillräckligt mycket i ljuset.
Första fynd
Först publicerad av Celsius (1735), enl. Gertz (1925): ”På Lillieholmen wid Upsala” (S) och ”in prato ad Hammarby”; Linné (1753): Helga Trefaldighet, Norby lund.
Lokaler
De nordligaste fynden efter 1990. – Tierp Hållnäs Skållbo (13I2c0238) MSS; 400 m O om Kårbo (13I2d2422) skogsbryn med hassel BLJ; Söderfors (13H0h3400) gräsbevuxen skjutbana MTU; Västland 400 m O om Gärdet (13I2a0613) kulturmarker SVS; Väla, runt bebyggelsen (13I1a1409) SVS; Österlövsta Försäter runt bebyggelsen (13I0b3836) SVS; Älvkarleby Skutskär N om Skutskär (13H4h4526) hassel- och lundområde MJU; Älvkarleby Östanån (13H3i2202) SVS; runt Sjöholms torp (13H1g4236) SVS; Östhammar Forsmark Ön, 300 m VSV Dyvikens sydligaste del (13I0f1439) BFO; Forsmark området kring telemasten vid Reningsverket (13I0g0510) igenväxande ruderatmark MTU.
