hällebräcka

Kalk- och ljuskrävande växt på markhällar och block, i branter m.m. Dess totalutbredning är begränsad till ett bälte genom Mellansverige och Norge. Huvudförekomsten finns i bl.a. Närke (jfr Jonsell 1993b). Bestånden fluktuerar starkt år från år. Historik över växtens förekomst på respektive lokal ges av Löfgren (2000b) och en omfattande sammanställning över alla Närkefynd finns i Gustafson (2006).

Hällebräckan är tvåårig eller ettårig och höstgroen­de. Den växer i grund mull på kalkhällar, vanligen i skogs- eller hagmark, ibland i anslutning till kalk­brott. Arten växer ibland tillsammans med grus­bräcka.

Hällebräckan finns endast i Sverige och Norge. I Sverige växer den sparsamt i ett bälte från Dalsland över Västmanland och Sörmland till Uppland. Arten anses ha uppkommit i området genom hybri­disering mellan grusbräcka och klippbräcka, en nordlig art som närmast förekommer i Västman­land. Nationellt fridlyst sedan 1999. Ingår i EUs habi­tatdirektiv som en art Sverige förbinder sig att skyd­da i det ekologiska nätverket Natura 2000. 

1023 Saxifraga adscendens L.

This species has a disjunct distribution in Europe and western N. America and is separated into subsp. adscendens (Eur.) and subsp. oregonensis (Raf.) Bacigalupi (N. Amer.). Thus, it may be considered a special type of the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 248 and map 229). Within the range in Europe some closely related, taxonomically intricate species occur, viz. S. osloensis Knab. in C. Scandinavia (from the hybrid S. adscendens x tridactylites), S. parnassica (Boiss. & Heldr.) Hayek in S. Europe and S. blavii (Engl.) Hayek in Jugoslavia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 201.

[12]; spridda lokaler på kalkhällmark; nyligen utdöd på lokal 4 genom bebyggelse, för övrigt konstaterad sedan 1950-talet i Arboga, Kila och Sala. Så vitt känt endemisk inom ett område i Mellansverige och Sydöstra Norge. Utbredningstyp: Kalk.

Var i sitt utbredningsområde växten - en amfidiploid hybrid mellan S. adscendens och S. tridactylites - först uppstått är okänt (KNABEN 1954). Båda föräldraarterna troligen tillstädes i boreal värmetid, S. osloensis möjligen lika gammal. Ej uteslutet, att sistnämnda uppkommit på flera platser och vid upprepade tillfällen. Var i Västmanland föräldrarna sammanträffat under 1700–1900-talet framgår av utbredningskartorna. Eftersom flera hybridtyper tycks finnas i området, kan S. osloensis-populationen ha blandad ålder.

Ej under spridning. Kan vara helt utgången på tre lokaler (se kartan). En förtjänstfull inventering av de inom Arboga stad förekommande bestånden, innan dessa förstördes av kommunen, gjordes av LÖFG. (1977b). Särskilt riklig på "Grönagathällen" 1976: ca 70 000 (dvärgvuxna) exemplar inom 70 m². Också i övrigt talrik under gynnsamma klimatår.

Sårbar.

Redovisningen av utbredningen erbjuder vissa svårigheter eftersom arten beskrevs så sent som 1954 (Knaben). Då arten uppstått genom kromosomtalsfördubbling av en hybrid mellan S. adscendens och S. tridactylites intar den delvis en morfologisk mellanställning mellan dessa två samtidigt som den är mycket variabel i storlek och i bladform. Tidigare botanister har bestämt den än till den ena föräldraarten, än till den andra. Knaben har reviderat en stor del av materialet i de offentliga herbarierna 1952 och jag har gått igenom hela materialet. Här föreligger inga svårigheter; problematiskt blir det först när belägg saknas. Detta gäller framför allt Lohammars anteckningar från 1920-talet och Hård (1935).

Lohammar har antecknat S. tridactylites från 23 lokaler; belägg finns från 6 av dessa och de är alla S. osloensis. Sannolikt gäller även de övriga 17 fynden S. osloensis. Hård redovisar (utbredningskarta) 52 fyndplatser för S. tridactylites och det är troligt att de allra flesta representerar S. osloensis, som är något av en karaktärsart för hällmark inom stora delar av Dalformationen. S. tridactylites förekommer dock (om än på mycket få lokaler, se ovan!) på Dalformationen och på några av Hårds lokaler kan det alltså vara fråga om denna art. För S. adscendens redovisar Hård 5 lokaler; två av dessa är belagda i GB och är båda S. osloensis. De tre övriga är dels två litteraturuppgifter (ur Myrin 1832 och Larsson 1851), dels en lokal där Hård själv antecknat arten. I nedanstående lokallista för S. osloensis redovisas följaktligen även äldre, ej herbariebelagda fynd av S. tridactylites och S. adscendens, de förra utmärkta med + och de senare med °.

Hällebräcka är endemisk i Skandinavien och förekommer i ett ganska smalt bälte från södra Norge via Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland och Sörmland till Uppland. Utbredningen i Uppland är mycket koncentrerad till ett område från Ununge i söder till Gräsö i norr. Inom detta område är den tämligen allmän. En yttersta utpost västerut finns i Dannemora. Ett anmärkningsvärt fynd gjordes 2008 av Hans Rydberg, som fann ett mycket stort bestånd i en kullerstensramp vid TV-huset på Gärdet i Stockholm (Rydberg 2008).

Fridlyst, ingår i EU:s habitatdirektiv.

48 kartblad, 108 kvadranter.

Hällebräcka växer på öppna berghällar med tunt jordtäcke, ofta kring trampade hällar i naturbetesmarker, på åkerholmar, i kulturmiljöer och utefter vägar och skogsbilvägar i tunn mineraljord på avskalade hällar. Den gynnas av kalk och växer på kalkhällar, men lika ofta i kalkrik jord på granithällar, helst med viss översilning.
Förändring + 24 %.

Kartjämförelserna visar att hällebräcka har ökat. Den årliga variationen är dock stor och bestånden varierar kraftigt i individantal allt efter väderförhållandena. Fuktiga vårar är en förutsättning för att de höst- eller i regel vårgrodda plantorna skall kunna ge upphov till rika populationer med välutvecklade individer och därmed en rik frösättning. Under torra vårar kan hällebräckans ståndorter bli helt uttorkade, så att plantorna torkar bort. För dess långsiktiga överlevnad har fröbanken stor betydelse. Efter jordtäkt på en åker sommaren 2001 påträffades på hällar i den blottade moränen närmast under matjordsskiktet massförekomster med tiotusentals exemplar åren 2002–2004: Östhammar Harg Tomsan 400 m V Stockby (12I5h3747) EZA. Denna explosion kan möjligen förklaras genom att en gammal fröbank aktiverats. På grund av igenväxning hade populationen 2006 reducerats till ca 600 exemplar.

Hällebräckan har uppstått efter den senaste istiden genom spontana korsningar mellan den sydliga grusbräckan och den nordliga klippbräckan S. adscendens (Knaben 1954).

Tillfälligt inkommen, troligen med malm från Dannemora.