Strandloka förekommer i Sverige på västkusten och på östkusten från Uppland till Ångermanland. Den finns även i Finland, bl.a. på Åland och i Helsingfors skärgård. Vid kusten i Norduppland är den numera ganska vanlig. 52 kartblad, 84 kvadranter.
Strandlokan hör till de exponerade stränderna. Den växer på klipp-, block- och stenstränder, ofta i obetydliga klippskrevor eller på grusig mark mellan stenar och block. Dessutom kan den växa på sandstränder och strandängar.
Strandlokan har en intressant och väldokumenterad historia som ostkustväxt (Cedergren-Gelting 1993). Den upptäcktes först år 1943 i Hamrånge i norra Gästrikland. Därefter påträffades den på flera lokaler både i Gästrikland och Hälsingland. Det första uppländska fyndet gjordes 1947 i Älvkarleby (Förrådsberget, Alm & Smith, S). På Åland har den påträffats åtskilliga gånger från och med 1969. Tre år efter det första fyndet i Uppland hittades strandlokan på Örskär norr om Gräsö. På Väddös östsida insamlades den 1958, 1961 och 1966. Åtskilliga förekomster har påträffats i Hållnäs från och med 1974. Under inventeringen har talrika fynd gjorts på Gräsö och enstaka längre söderut på Singö, i Norrtälje skärgård och på Värmdö. Några förekomster i Stockholmstrakten är antagligen spridda från odling i Bergianska trädgården.
Strandlokan är nu väl etablerad och sprider sig allt längre söderut i Uppland och till allt fler lokaler inom de tidigare kända områdena. Den blommar och sätter rikligt med frukt. Det är troligt att sprid-ningen sker med vattnet genom att frukter spolas upp till klippskrevor och mellan strandstenar.