Kungsängsliljan är ursprunglig i Mellan- och Sydeuropa samt Kaukasus, på förekomster längre norrut troligen förvildad från odling. På Uppsala Kungäng växte den ”utomordentligt ymnigt” på Linnés tid, antagligen förvildad från den dåvarande botaniska trädgården, där man vet att den odlades under 1600-talet i både röd- och vitblommiga former (Sernander 1948). 
Kungsängsliljans ursprungliga miljö är fuktängar, där högvuxen vegetation och alltför kraftig tuvbildning hålls nere genom bete eller slåtter. Den växer även i fuktiga lundar, mest i anslutning till fuktängsförekomster. Vid Norsviken i Roslags-Bro spridd på havsstränder, se Ekman & Ekman (1997). Spridningen utefter vattendragen sker med vattenspridda frön.
Förändring - 7 %. – Kungsängliljan har minskat något i Uppsalaområdet, antagligen på grund av att många fuktängar inte längre hävdas genom slåtter och bete och då övergår till att bli tuviga med starrarter och högvuxna gräs för att senare växa igen med buskar och träd. Däremot har den ökat i andra delar av landskapet, antagligen därför att den odlas som prydnadsväxt och förvildats till lämpliga ståndorter.