Gran växer bäst på frisk, näringsrik mark med rörligt markvatten. På sådana lokaler konkurrerar den ut tall och ädla lövträd, vilket gör att den förr eller senare kommer att bli det dominerande trädslaget, då marker som inte längre brukas växer igen. Å andra sidan är gran betydligt mycket mer känslig för brand än tall.

Många granskogar är ursprungligen planterade och kunde hellre kallas granåkrar med täta, likåldriga bestånd. När nedlagda åkrar, betesmarker och annan öppen mark skogsplanteras är det oftast med gran. Den växer dock dåligt om marken är alltför fuktig och drabbas på sådana marker lätt av rotröta, som är en av de allvarligaste parasiterna på gran.

På kalkrik mark i Norduppland förekommer gran i de s.k. kalkbarrskogarna, vilka är örtrika och innehåller många av lundflorans arter. Dessa skogar har fått sin speciella karaktär och luckighet på grund av att de använts för bete.