Den karakteristiska miljön för ormtunga är kustens strandängar och strandängsfragment med naturligt lågvuxen vegetation eller där vegetationen hålls nere med hjälp av bete. Den förekommer även i likartad miljö vid Mälaren. I inlandet finns den i hävdade, fuktiga ängar, speciellt kalkfuktängar och i fuktiga partier av naturbetesmarker, någon gång även i sådana som övergått till örtartade skogar. Den har även rapporterats från en glup och från störda miljöer såsom lergropar och vägrenar. Den kan i igenväxande betesmarker dröja kvar länge under täta bestånd av bl.a. älggräs. Den gynnas av slåtter och har ökat kraftigt på slåttrade fuktängar.

Förändring: –11 %. – Ormtungans minskning på inlandslokalerna beror utan tvekan på igenväxning av tidigare hävdade ängar, där populationerna successivt minskar i individantal och slutligen helt försvinner. Vid kusten tycks förekomsten vara stabil och relativt oförändrad, men något fluktuerande från år till år.