Riddarsporre har sydöstlig utbredning i Sverige med rika förekomster på Öland och Gotland och med nordgräns i Uppland för annat än tillfälliga förekomster. Den förekommer även på Åland. Riddarsporre är tämligen allmän i jordbruksbygderna i de centrala och sydvästra delarna av landskapet, men saknas för övrigt eller är mycket sällsynt. Rödlistad. 175 kartblad, 287 kvadranter.
Riddarsporre hör liksom vallmo och blåklint till de uppmärksammade ogräsen, som tidigare utgjorde en ögonfägnad i åkrarna. Den förekommer ännu i första hand på åkrar, främst i höstsådda grödor, men även i grustag och på vägkanter och skräpmark. Den har också rapporterats från älvbrinkarna vid Dalälven.
Förändring - 42 %. – Liksom flera andra åkerogräs har riddarsporren minskat. Skälen till detta är, förutom bekämpning med kemiska ogräsmedel, dels att den har svårt att växa i konkurrens med stråsäden i den täta grödan, dels att den nutida jordbearbetningen gör att fröna hamnar så djupt att nya plantor inte kan utvecklas (Svensson & Wigren 1986a). Riddarsporre har ändå visat sig ha en god överlevnadsförmåga. När förhållandena är gynnsamma på trädesåkrar och nyröjd mark, kan den plötsligt visa sig i stora, rikt blommande bestånd. På brukad åkermark finner man dock mest småplantor med ganska få blommor.