ormtunga

Inhemsk havsstrandsrelikt? Möjligen har Ophioglossum funnits med i avlagringar från senglacial–förboreal tid för omkr. 9 000 år sedan vid Lillsjön i Kvistbro (Florin 1969), senare kanske oavsiktligt införd och bofast. Artens växtplatser i Närke är ”Kalkbunden, m.e.m. öppen, gärna betad ängsmark, men frodas bra t.o.m. i rätt stark skugga. Fuktighetskrävande, på torrare ståndorter liten, ofta steril” (Starbäck ms).

Sedan slåtter och gammaldags lätt bete upphört har den blivit mkt sälls. i Närke. Artens få kvarvarande bestånd finns delvis på kalkmark med tunt jordtäcke som förhindrar igenväxning.

Ormtunga kan vara ursprunglig på glesbevuxna strandängspartier. Den är emellertid betesgynnad och växer främst på svagt betade, tidvis ganska fuktiga havsstrandängar med tämligen lågvuxet fältskikt. På några lokaler uppträder den rikligt. Arten är konkurrenssvag och försvinner när högvuxna gräs som vass Phragmites australis och bergrör Calamagrostis epigejos breder ut sig, vilket de numera gör i allt större utsträckning eftersom strandbetet på många håll har upphört. I Onsala är den känd från en åbrink ca 3 km från havsstranden (se nedan).

Gammal bofast art.

Av topografiska skäl mycket sällsynt vid Höga Kusten.

Larsson 1851.

9; funnen upp till Övre Bergslagen, nu mycket sällsynt, Veterligen endast två à tre recenta lokaler i Västra Bergslagen (7–9). I Sverige sydligt suboceanisk; som synantrop tydligen fullt härdig på passande ståndorter t.o.m. Nedre Bergslagens lågområde Ovan Mälarstränderna kalkbunden. En förutsättning för förekomst i en östlig Mälarstrandäng (lokal 1) var kanske, förutom särskilt gynnsamma markförhållanden, förhållandevis optimala klimatförutsättningar. Utbredningstyp: Kalk (fdS10).

21 Ophioglossum vulgatum L.

This polymorphic species occurs mainly in Eurasia and N. America. The map includes the mainly W. European subsp. ambiguum (Cosson & Germ.) E. F. Warb. (syn.: subsp. polyphyllum auct., O. azoricum C. Presl) and, probably by mistake, also a few localities of the southern O. lusitanicum L. These taxa are mapped separately in Atlas Fl. Eur. 1/1972, maps 40-42. The N. American population consists of some varieties (cf. int. al. Fernald, Manual 1951, p. 23; Hultén, Circumpol. I, p. 100, and F l. Alaska Neighbor. Terr., p. 39), and so does the E. Asiatic group. Outside the map area the species s. lat. is reported from at least Mexico, equatorial W. Africa and Sao Torne. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 100 and map 91), although there are wide gaps in the distribution. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 10.

En liten säregen ormbunke som precis som låsbräknar består av två bladskivor, en steril och en fertil. Den fertila bladskivan är långsmal och trind med två motsatta rader av sporgömmen. Den sterila skivan är ganska köttig och äggrund. Hela växten har en glänsande gulaktigt grön färg och är alltid fullständigt kal.

Ormtunga förekommer mest på sjö- och havsstrandängar och ängsliknande fragment på stränder. Marken är ofta betad men den klarar också förhållanden där naturlig störning håller vegetationen öppen. Mer sällsynt hittar man den på naturbetesmarker och slåtterängar utan anslutning till en strand och då alltid på kalkrik mark.

Förväxlingsrisk:
Bör vara helt omisskännlig.
Se möjligtvis upp med skott med endast en steril bladskiva som till bladformen kan likna kustgroblad (Plantago major subsp. winteri) men dess blad är oftast gleshåriga, har tre tydliga nerver och är inte lika köttiga.

Ormtunga växer i fuktiga till måttligt torra havsstrandängar, särskilt i de lägre delarna. Den tål där viss ohävd och kan till och med finnas inne i glesa vassbestånd. I inlandet förekommer den mycket sällsynt på basrik jord i fuktiga betesmarker och någon gång även i slåttermarker. Dessutom kan man finna den i fuktig skogsmark, särskilt strandskog.

Växten har ansetts som betesgynnad, men detta kan ifrågasättas. Wirén (1998) undersökte sydsmåländska havsstrandängar och visade att den visserligen trivs där vegetationen inte är alltför högväxt men är sällsynt på betesmark. Den viktigaste orsaken är troligen att växten vid betning förlorar så stor del av sin biomassa.
Ormtungan har uppenbarligen gått tillbaka starkt i inlandet – det finns äldre uppgifter från 17 inlandsrutor men aktuella uppgifter endast från sex (på två av dessa verkar arten nu vara försvunnen).

Arten betraktas som hotad i Jönköpings län.

Ormtunga är vanlig i östra sjömarken. På Stora Alvaret växer den främst vid de större träsken. Jämfört med tidigare inventering har den försvunnit från sydvästra Öland. Orsaken är att strandbetet upphört och lokalerna vuxit igen. Samtidigt kan ormtunga missgynnas av alltför hårt bete. Rikard Sterner noterade ormtunga på flera moränöar i Kalmarsund. Betet på dem har upphört och de har övertagits av häckande fåglar vars spillning täcker marken. Sammantaget en liten minskning på sydvästra delen av ön även om arten idag är funnen i lika antal socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Vätar och vät- eller myrkanter, även i bar bleke eller vittringsjord. Frisk till fuktig ängsmark, strandängar. Betesgynnad.

Ojämnt spridd över hela Gotland, från Sundre till Fårö (saknas dock på Gotska Sandön). Troligen något vikande på ängsmark p.g.a. minskad hävd. Englunds utbredningskarta (Englund 1942) visar exempelvis en sammanhängade utbredning längs hela Lausvik och från Skarnvik i Anga till Botvaldevik i Gothem. I vår aktuella karta ligger förekomsterna betydligt glesare i dessa avsnitt. Här har markanvändningen förändrats mycket starkt sedan 1930-talet.

Linné (Linnæus 1745b, 26 juni 1741) skriver från Martebo att man där gjorde ”en läkande salfwa” av ormtunga, som kallades läketunga.

Ormtunga växer på fuktiga till friska, exponerade gräsmarker, framför allt på havsstrandängar men även på inte alltför intensivt betade fuktiga gräsmarker innanför kusten, gärna på skalgrus. Den kan också förekomma i fuktiga gräsbevuxna sänkor i hällmarker och någon gång även på klipphyllor och i hällmarksskrevor ute på öar i ytterskärgården, där de flesta nya fynden gjorts. Anmärkningsvärd är förekomsten på fem lokaler på fyra olika öar bland de långt ut belägna Väderöarna utanför Fjällbacka. På endast nio av de äldre lokalerna är arten återfunnen. Förmodligen är det igenväxningen av lämpliga gräsmarker och havsstrandängar på fastlandet som är den viktigaste orsaken till förändringen.

Arten växer i frisk till fuktig gräsmark, vanligen på havsstrandängar nära högvattenlinjen. Vid Mälaren är den kanske en kvarstående havsstrandväxt. Arten är tydligt kalkgynnad, i inlandet kalkbunden. Ormtungan trivs i kortvuxen grässvål och gynnas av både slåtter och bete. Den är ofta talrik där den växer. Flera av de tidiga inlandslokalerna anges uttryckligen som slåtterängar. Ormtungan missgynnas av igenväxning och särskilt i inlandet har den minskat starkt genom upphörande hävd. Ibland vid Mälaren och vid havet förekommer den dock i alskog, kvarstående efter tidigare mer öppna förhållanden. Ormtungan minskar även vid kusten och Mälaren på grund av invasion av vass och al på tidigare betade strandängar. I skärgården är den konkurrenskraftig på små strandängsfragment som hålls öppna genom havets påverkan.

Den karakteristiska miljön för ormtunga är kustens strandängar och strandängsfragment med naturligt lågvuxen vegetation eller där vegetationen hålls nere med hjälp av bete. Den förekommer även i likartad miljö vid Mälaren. I inlandet finns den i hävdade, fuktiga ängar, speciellt kalkfuktängar och i fuktiga partier av naturbetesmarker, någon gång även i sådana som övergått till örtartade skogar. Den har även rapporterats från en glup och från störda miljöer såsom lergropar och vägrenar. Den kan i igenväxande betesmarker dröja kvar länge under täta bestånd av bl.a. älggräs. Den gynnas av slåtter och har ökat kraftigt på slåttrade fuktängar.

Förändring: –11 %. – Ormtungans minskning på inlandslokalerna beror utan tvekan på igenväxning av tidigare hävdade ängar, där populationerna successivt minskar i individantal och slutligen helt försvinner. Vid kusten tycks förekomsten vara stabil och relativt oförändrad, men något fluktuerande från år till år.

Ormtunga är ursprunglig och knuten till havsstränder. Den har troligen minskat något på grund av upphörande strand- och fuktängsbete samt exploatering längs kusten.

De vanligaste följeväxterna är höskallra (54%), rödsvingel, fackelblomster, älggräs, strätta, kråkvicker, höstfibbla och kustarun.

Ormtungans rötter (eller jordstammar) kryper i myllan på 5 cm djup. De liknar låsbräkenarternas rötter, men förbinder ibland två eller flera blad, vilket inte är vanligt hos låsbräken. Arten har alltså även vegetativ förökning. Den betas inte gärna av grågäss, som i stället föredrar gräs, tåg och starr. Ormtungan börjar släppa sina sporer i linneans tid, men fortsätter långt in på sensommaren. Det sterila bladet bleknar redan i augusti och försvinner helt. Inget grönt övervintrar.