Tämligen sällsynt i Uppland. Rödlistad. 84 kartblad, 111 kvadranter.
Almq. I Stockholms län ojämnt spridd i största delen; i skärgården tämligen sällsynt till odlingsgränsen. Annars mer eller mindre allmän till tämligen allmän upp till sextionde breddgraden, nordligare spridd.
Luddvicker var tidigare framför allt känd som ett åkerogräs. Några av de nuvarande förekomsterna finns också i åkrar, men oftare förekommer den i andra miljöer såsom torr gräsmark, vägkanter, skräpmarker, gårdsmiljöer och jordhögar. Förekomsterna är ofta tillfälliga med enstaka eller få exemplar.
Luddvicker har minskat avsevärt sedan början av 1900-talet. Den odlades då som foderväxt. Sedan odlingen upphört har de vilda förekomsterna minskat, vilket accentuerats genom bättre frörensningsmetoder och kemiska ogräsmedel. Eftersom den är höstgroende är dess förekomst som ogräs bunden till höstsådda åkrar. I vissa trakter kunde en ökning noteras i slutet av 1990-talet på trädor, s.k. omställningsåkrar, flertalet av dessa förekomster visade sig vara tillfälliga.

Av de tre underarterna är vanlig luddvicker helt dominerande. Hamnvicker har inte påträffats under inventeringen, men är känd i Stockholmsområdet på 1920–1930-talen (Almquist & Asplund 1937). Kvarnvicker har rapporterats från fem lokaler under inventeringen, men inte tidigare.