Numera svensk nordgräns i landskapet. Tidigare funnen norrut till Dalarna och södra Gästrikland. Har minskat kraftigt i hela landet. Förutom från Uppland är arten numera endast känd från Öland, Gotland, Skåne, Bohuslän, Västergötland, Östergötland och Södermanland. Fram till 1970-talet fanns den även på Åland.
Tidigare förekomster i betade, kalkrika kärr, företrädesvis tuviga källkärr samt kalkfuktängar och havsstrandängar. De nuvarande lokalerna är betade, eller till nyligen betade: rikkärr respektive fuktig naturbetesmark.
Förändring - 96 %. – På Linnés tid var honungsblomster ”copiosissime” (Linné 1737b), d.v.s. synnerligen talrik, på Gräsö i norra Uppland. Den huvudsakliga minskningen skedde redan under slutet av 1800-talet och fram till 1920-talet. Efter 1930 är bara några få fynd kända. Numera återstår endast en dryg kvadratmeter i landskapet! Arten är beroende av hävd, då den är konkurrenssvag och kvävs då vegetationen sluter sig vid upphört bete eller slåtter. Den gynnas av slåtter och på en lokal i Södermanland som hävdas på detta sätt har arten ökat kraftigt (Rydberg & Wanntorp 2001). Honungsblomstret hotas förutom av igenväxning även av dikning, kvävegödsling och insamling. De två lokaler där arten påträffats under projektet bör skyddas och skötselplaner upprättas för att gynna arten. Artens tidigare lokaler i Norrtälje kommun har sammanställts och av dessa besöktes flertalet 1989–90 i försök att återfinna den, men utan framgång (Ekman 1991).