Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i den nordvästra delen. 602 kartblad, 1664 kvadranter.
Den ursprungliga miljön för knylhavre är strandlundar och strandsnår, speciellt där det är god tillgång på kväve från driftvallar och gåsspillning. I inlandet är den typiska miljön betesmarker, vägkanter, banvallar och andra järnvägsmiljöer. I extensivt brukade slåtter- och betesmarker kan den bli en aggressiv igenväxningsart.
Förändring + 39 %. Den registrerade ökningen av knylhavre gäller framför allt inlandsförekomsterna. Som kulturmarksväxt kom den in med järnvägarna och har sedan successivt ökat (Almquist 1929), en ökning som ännu pågår. Knylhavre som vägkantsväxt har dock ännu inte nått norra och västra Uppland i någon större omfattning. Fram till 1980-talet var den i Hållnäs socken bara känd på en enda inlandslokal (Jonsell & Jonsell 1995) och fortfarande är knylhavre i de norra kustsocknarna vanligast som strandväxt.

Några morfologiska skillnader mellan strandform och inlandsform, vilka kan ge anledning till indelning i underarter, har inte kunnat konstateras (Hylander 1953).