grusbräcka
Saxifraga tridactylites
Grusbräckans svenska utbredning är sydlig med endast några enstaka förekomster norr om Uppland (i Gästrikland och Medelpad). Den förekommer endast i den östra hälften av landskapet och är där tämligen sällsynt. 52 kartblad, 74 kvadranter.
Grusbräckan växer på torra lokaler och är kalkgynnad. Den förekommer på hällar och bergbranter av urkalksten och i torrbackar och på hällmarker med tunt lager av kalkrik jord.
Den har även påträffats i kalkbrott, på murar och på skräpmark.
Förändring - 36 %. – Tillbakagången kan sättas i samband med minskad störning och därmed sluten gräsvegetation då betet minskat eller upphört.
Grusbräckan växer på torra lokaler och är kalkgynnad. Den förekommer på hällar och bergbranter av urkalksten och i torrbackar och på hällmarker med tunt lager av kalkrik jord.
Den har även påträffats i kalkbrott, på murar och på skräpmark.
Förändring - 36 %. – Tillbakagången kan sättas i samband med minskad störning och därmed sluten gräsvegetation då betet minskat eller upphört.
Första fynd
Först publicerad av Celsius (1735), enl. Gertz (1925): ”På berget wid Eldmachinen i Danmora” (S); Linné (1745): Uppsala; Linné (1753): Helga Trefaldighet, Håga.
Lokaler
Fynd efter 1990, några av de nordligaste förekomsterna. – Tierp Hållnäs 400 m N om Melängen (13I1d3439) hällar, torrbacke BLJ; Österlövsta 300 m OSO om Murartorpet (12I8d2329) kalkberg SVS; Östhammar Börstil Vreta (12J6a3231) EZA; Gräsö Gräsö gård (12I8j4921) ÖRN, EZA; Knösen (13I0i4840) LGB; Kallboda (13I0j0617) LGB; vägskälet vid Oppgården–Oskar Anderssons (13I1i0137) LGB; Öregrund vid avtagsvägen mot Kavarö (12I8i2948) EZA.
