Vresros är inhemsk i kusttrakter vid norra Stilla havet från Japan, norra Kina och ryska Fjärran Östern till Alaska. Den introducerades till Europa i slutet av 1700-talet, där den naturaliserats på många håll. Mindre allmän i Uppland som helhet, men vanligare i Stockholms- och Uppsalaområdena. 338 kartblad, 548 kvadranter.
Almq. Ofta odlad, uppgiven förvildad på Liding-ön.
Vresros växer torrt på sandig och grusig mark. Den förekommer på havsstränder och även vid sjöar och vid Dalälven, ofta på sandstränder (bl.a. badplatser), stundom i stora bestånd. Dessutom finner man den i gårdsmiljöer, i vägkanter, på skräpmarker och tippar.
Den kraftiga spridningen av vresros har tydligen skett i sen tid. Almquist (1929) rapporterar en lokal, Almquist & Asplund (1937) ger ingen uppgift, medan Almquist (1965) talar om ”i begynnande förvildning”. Etableringen på uppländska stränder har dock ännu inte varit av så stor omfattning som längre söderut i landet, där den på många håll bildat utbredda bestånd och betraktas som ett problem därför att den konkurrerar ut den ursprungliga strandvegetationen.