småvänderot
Valeriana dioica
Mer information om arten
Den svenska utbredningen omfattar Skåne, Blekinge, Öland, Gotland, Småland och Halland samt två varandra närliggande fynd i Uppland.
De uppländska förekomsterna växer på fuktig mark i en kraftledningsgata.

Första fynd

Först publicerad av Almquist (1964): Dannemora, se nedan.

Lokaler

Två fynd efter 1990. – Uppsala Tensta ca 1 km N om Fäboda, Älvkarlebyledningen stolpe 61, rikligt spridd genom vegetativ förökning (12I3b2213) 2003 GUE; Östhammar Dannemora 350 m VSV om Järlebo, Älvkarlebyledningen mellan stolparna 44 och 45 (12I4b0027) klon med enbart honplantor, spridd över åtskilliga kvadratmeter och splittrad på många fläckar 2003 GUE (S). Förekomsten påträffades 1949 av E. Almquist (S), och bestod då av en större tuva. Lokalen har återbesökts ett antal gånger. År 1963 var beståndet 7 m långt och statt i livlig tillväxt (Almquist 1964b). Sommaren 1983 uppmättes det till 13,5 x 8 m och dessutom fanns några smärre bestånd inom 20 m från huvudförekomsten, allt mellan kraftledningsstolparna 44 och 45 (Eriksson 1983). Almquist (1964b) förmodar att småvänderot och andra främmande växter, såsom stor ormrot, blodtopp, vitrapunkel och sommarfibbla (se dessa arter) kommit in på lokalen med förpackningsmaterial, kanske höstoppning kring isolatorer, då kraftledningen byggdes 1915.