Naturligt förekommande i Kaukasus; i Sverige ursprungligen odlad i parker och trädgårdar, varifrån den spritt sig. I Uppland finns den nu över hela landskapet, men med en påtaglig koncentration till Stockholmsområdet. 232 kartblad, 352 kvadranter.
Jättelokan växer ofta i stora, täta bestånd i grässlänter och diken samt ofta på vägkanter, skräpmarker och tippar.
Liksom i övriga Sverige har jättelokan ökat kraftigt i Uppland under de senaste decennierna. Förekomsterna är problematiska av två skäl, dels kan växten framkalla allergiska hudreaktioner i samband med solljus då man berör den, dels är den en kraftig konkurrent till övrig vegetation. Den har spritt sig ända ut i skärgården till Mjölskären öster om Rådmansö, antagligen genom militära transporter. Almquist (1965) uppger att den stundom odlats och förvildats på fem lokaler: Uppsala, Botaniska trädgårdens sydsida 1930-talet, Norra station sedan 1950-talet, Helga Trefaldighet, Sandkällan 1940 och Granebergsskogen 1933 samt Bälinge, Kiplingeberg 1952–63. I Almquists handskrifter finns uppgifter från 1936: Vaxholm, O om nya kyrkogården vid vägen och 1942 Östhammar Film vid Skyttbacken. Vad som åstadkommit spridningen är obekant, men man har föreslagit att det primärt kan ha varit fruktspridning, då man transporterat torra blomställningar för att använda som prydnad. Under senare delen av inventeringsperioden har en påtaglig minskning skett i flera områden genom aktiva bekämpningsåtgärder.