Maskrosorna är ett art- och formrikt släkte med många hundra arter, vilka uppstått från frön utan sexuell befruktning. Fröna har därför samma arvsanlag som moderplantan. Arterna har i regel en mycket lång historia och genom årtusenden har de koloniserat stora områden över ibland flera kontinenter. Dock skiljer sig maskrosfloran avsevärt i olika delar av utbredningsområdet och även inom ett så begränsat område som Sverige finns stora regionala skillnader.
Släktet innehåller i Norden och Baltikum nära tusen arter och i Sverige har 537 beskrivna arter påträffats. Ytterligare ett stort antal arter har ännu inte identifierats eller beskrivits. Flera väldefinierade arter, utan giltig beskrivning, är funna i Uppland men är inte medtagna här. Lokaler presenteras för de ovanliga arterna. För de övriga görs en bedömning av hur vanliga de är i landskapet. Till grund för denna bedömning ligger fältobservationer, antalet registrerade aktuella fynd, tidigare insamlingar och arternas bedömda frekvens i omkringliggande landskap. Generellt är dock mörkertalet för många arter mycket stort, vilket dels beror på att maskrosorna på artnivå inte ingått i inventeringen av Upplands flora, dels på att antalet individer är så stort. Fynd av många i Sverige i övrigt mycket sällsynta arter visar att landskapet i vissa delar undersökts mycket noggrant. Till stor del beror det på att Carl-Fredrik Lundevall, som under lång tid räknats som landets största kännare av maskrosor, haft sin verksamhet här och samlat mycket på Lidingö och vid Huddunge i Heby. Några av fynden är emellertid mycket oväntade. Om dessa arter är gamla kulturföljeslagare eller sentida inkomlingar är svårt att ha en uppfattning om. En nybeskriven art, huddungemaskrosen, var inledningsvis bara funnen i Huddungeby. Nu har den upptäckts förutom i Skåne, Västmanland och Dalarna även i Danmark. Detta visar att många arter, som kanske bara är kända från en eller några få platser, kan visa sig ha ett betydligt större utbredningsområde när man väl lär sig känna igen dem och leta efter dem.
För många arter dominerar äldre uppgifter vilket i en del fall visar på att arter har minskat kraftigt i landskapet. Andra arter utan eller med få historiska fynd och som samlats mycket under de senaste 10–20 åren visar tvärtom ofta på en nutida expansion.
Nomenklatur (vetenskapliga och svenska namn) följer Rydberg (2008b). I landskapet är 251 arter funna, varav 185 efter 1990. Antal arter nya för landskapet, d.v.s. som påträffats först efter 1990, är 42. Så gott som samtliga fynd av kritiska arter är kontrollerade eller bestämda av experter på släktet.