käringtand
Lotus corniculatus
Allmän i Uppland. 636 kartblad, 2208 kvadranter.
Almq. Allmän till odlingsgränsen; i yttre skärgården sällsynt, (på betesholmar).
Käringtand växer i en mångfald miljöer, framför allt i kulturlandskapet. Den förekommer i naturbetesmarker och hagar, på torrbackar och i gräsmarker, vägslänter, dikesrenar, åkerkanter och i gårdsmiljöer samt även på öppna partier i skogar, såsom kraftledningsgator och kanten av skogsbilvägar. Den växer också på strandängar strax utanför buskzonen.
Almq. Allmän till odlingsgränsen; i yttre skärgården sällsynt, (på betesholmar).
Käringtand växer i en mångfald miljöer, framför allt i kulturlandskapet. Den förekommer i naturbetesmarker och hagar, på torrbackar och i gräsmarker, vägslänter, dikesrenar, åkerkanter och i gårdsmiljöer samt även på öppna partier i skogar, såsom kraftledningsgator och kanten av skogsbilvägar. Den växer också på strandängar strax utanför buskzonen.
Första fynd
Först noterad i Blomboken: ”in prato regio Upsaliensi et passim”; först publicerad av Celsius (1735); Linné (1753): Helga Trefaldighet, Flogsta- och Hågaängarna.
Variation
Käringtand är mångformig och flera varieteter har beskrivits. En nedliggande, småbladig, ljusgrön form med röda blomknoppar och köttiga blad förekommer på strandängar och är antagligen ursprunglig i den miljön. På vägslänter förekommer en kraftig, upprätt form som såtts in (var. sativus foderkäringtand). Den odlas även som vallväxt.
