Inledning

Introduktion till växtförteckningen

 Växtförteckningen ger resultaten av inventeringen 1991–2005 och dessutom uppgifter om växternas tidigare förekomster. För vanligare arter sker redovisningen med hjälp av kartor som visar deras förekomst efter 1990 och i fråga om sådana arter som karterades i Almquist (1929) med dessa kartor som jämförelse. Lokallistor finns för arter med ett fåtal kända förekomster, i regel färre än 20.

Flera personer har bidragit till författandet av artkapitlet

Mora Aronsson: björnbär Rubus undersläktet Rubus, och tillsammans med Stefan Ericsson majsmörblommor Ranunculus auricomus-gruppen samt tillsammans med Torbjörn Tyler hökfibblor Hieracium och stångfibblor Pilosella.

Jan Edelsjö: daggkåpor Alchemilla och låsbräknar Botrychium (utom B. virginianum).

Joakim Ekman: orkidéer Orchidaceae.

Anders Jacobson: svaltingväxter Alismataceae, blomvassväxter Butomaceae och natar Potamogeton.

Karin Martinsson: lånkar Callitriche och möjor Ranunculus undersläktet Batrachium.

Hans Rydberg: maskrosor Taraxacum.

Flertalet tillfälliga arter har skrivits av Anders Svenson och övriga arter av Lena Jonsell.

Kartor, koordinater

Landskapet Uppland berörs av 16 blad av topografiska kartan (Gröna kartan eller lantmäteriets terrängkarta) i skala 1:50 000 i RT90-systemet. Vid inventeringen har de ekonomiska kartorna (5 × 5 km) i skala 1:10 000 använts. Dessa benämns i floran ”kartblad”. ”Kvadrant” betecknar en fjärdedel (2,5 × 2,5 km) av ett ekonomiskt kartblad.

Lokalerna anges i klartext och med koordinater enligt RUBIN-systemet. Då GPS under de senast åren kommit till stor användning, har inventerarna ofta angett lokalen med koordinater i RT90, men sådana siffror har senare omvandlats.

RUBIN-systemet baserar sig på kartbladsindelningen och lokalernas belägenhet inom ett ekonomiskt kartblad. Man utgår från storrutor som omfattar fyra topografiska kartblad i skala 1:50 000, vilka har samma kod, t.ex. 11I, men med olika väderstrecksbeteckningar: NV, NO, SV, SO. Varje topografisk karta omfattar vanligen 5 × 5 ekonomiska kartblad. Dessa kartor har en beteckning som visar var de är belägna inom ett topografiskt kartblad, varvid man använder siffrorna 0–9 för belägenhet i syd–nordlig riktning och bokstäverna a–j för belägenhet i väst–ostlig riktning, t.ex. 11I6c. Varje ekonomiskt kartblad delas därefter in i 50 hundrametersrutor i nordlig (00–49) riktning och 50 i östlig riktning (00–49), t.ex. 11I6c4706, vilket anger den 100 × 100 m-ruta inom vilken Linnés Hammarby är beläget, se nästa sida.

Taxonomi, nomenklatur

För avgränsningen av arter och taxa under art-nivå har ”Förteckning över svenska kärlväxter” med supplement använts (Karlsson 1998, 2002a, b, c, 2003). Detsamma gäller med få undantag nomenklaturen, både vad avser vetenskapliga och svenska namn. Några enstaka avvikelser från dessa listor har gjorts då övertygande undersökningar lett till ändrad taxonomi och nomenklatur. För kulturväxter som inte finns med i dessa källor har namnsättningen följt Aldén m.fl. (1998) och Aldén & Ryman (2009).

Även familjernas avgränsning och ordningsföljd är i enlighet med ”Förteckning över svenska kärlväxter”. Inom varje familj är släkten och arter ordnade i bokstavsordning efter de vetenskapliga namnen.

Inventeringsrapporterna om taxa under artnivå är stundom osäkra. Belägg saknas ofta och man kan förmoda att inventerarna i en del fall slentrianmässigt har markerat den underart som har samma namn som arten. Därför har underarter i många fall kunnat meddelas bara delvis, ofta med vissa förbehåll. Beroende på underarternas karaktär och på hur väl de är vetenskapligt motiverade, har de behandlats på olika sätt. I en del fall står de under skilda huvudrubriker, vilket befunnits vara den bästa lösningen när de är morfologiskt väl skilda och har tydligt skilda typer av förekomster. I andra fall uppges namnen i rubriken för arten. Den ibland fragmentariska kunskap som gått att få fram om förekomst och frekvens uppges då i slutet av texten.

För hybrider har endast aktuella fynd rapporterats, men osäkerheten i fråga om identifieringen både av fynd efter 1990 och tidigare fynd är givetvis stor och ett antal osäkra uppgifter har helt uteslutits. Med undantag för daggkåpor och några grupper av maskrosor har apomiktiska grupper inte rapporterats på småartsnivå under inventeringen. De lokallistor som förekommer skall därför betraktas som väldokumenterade stickprovsvisa fynd av några få inventerare.

Felkällor

I Florans avsnitt om Kvalitetsgranskning, finns en redogörelse för hur man sökt undvika felbestämningar och felregistreringar, men med den mängd data som en flora av denna typ omfattar, kan ändå en del felaktigheter med sådant ursprung ha dröjt sig kvar. Herbariebelägg för äldre uppgifter har granskats, men där sådana saknas och man enbart är hänvisad till litteraturuppgifter, får dessa givetvis stå för författaren. Då mycket tvivelaktiga eller uppenbart felaktiga uppgifter härstammar från en litteraturkälla, har de i regel ändå tagits med, men satts inom klammer. Några mindre trovärdiga uppgifter i naturvårdsinventeringar har inte citerats.

Vissa arter kan vara underrepresenterade, något som antagligen gäller vårblommande växter som vissnar ner helt till sommaren, vattenväxter under vattenytan och mycket oansenliga växter som kan vara svåra att skilja ut i fält, om man inte har god kunskap om arten och känsla för den miljö där den förekommer.

Bofasta, tillfälliga, förvildade arter

Alla vildväxande eller vilda växter har inkluderats i floran. Som sådana räknas de som inte är aktivt odlade, d.v.s. även förvildade och kvarstående arter.

Som bofasta räknas ett- och tvååriga arter som överlevt i minst tio år utan frötillförsel utifrån och fleråriga arter som förökat sig med frö i minst två led eller funnits i minst 30 år och förökar sig kraftigt på vegetativ väg. Till de tillfälliga (adventiva) arterna räknas förutom de som inte motsvarar ovanstående kriterier även kvarstående växter, som överlever utan skötsel på planteringsstället men inte förökar sig. Dessa kriterier är hämtade ur Smålands flora (Edqvist & Karlsson, red. 2007).

De tillfälliga arterna är rikt representerade, ofta spridda med trädgårdsutkast eller på annat sätt inkomna på soptippar, där de frösått sig eller rotat sig. För kvarstående växter är gränsdragningen mellan vild och odlad ofta svår, speciellt vad gäller buskar och träd, eftersom många ursprungligen är planterade eller insådda, men påträffas i en miljö som inte längre är hävdad. Hur länge de kunnat växa kvar eller hur många generationer som frösått sig är i allmänhet omöjligt att avgöra i en inventeringssituation. Bedömningarna har säkerligen gjorts på olika sätt och påverkat utbredningsbilderna. Arter som odlats i parker har accepterats om de hållit sig kvar då parkerna under en längre tid lämnats åt sitt öde, t.ex. ”Wibomska ödetomten” i Nacka kommun och Ekolsunds slottspark i Enköpings kommun.

Växter som påträffats i trädgårdar har i allmänhet inte accepterats, framför allt inte sådana som odlats och sedan förvildats inom trädgårdarna, medan spontant inkomna ogräs i vissa fall tagits med. Växter i de botaniska trädgårdarna har över huvudtaget inte accepterats, inte ens ogräs, medan sådana som spritts med utkast utanför trädgårdarnas områden meddelas med viss urskillnad. Ursprunget är ofta självklart och avståndet till den plats där de odlades inte så långt, men det har befunnits angeläget att nämna fynd som publicerats i Flora Nordica eller som finns dokumenterade som herbarieexemplar.

Artbeskrivningarnas disposition

Synonymer anges i begränsad omfattning och bara sådana som används i inventeringslistan eller i Almquist (1929).

Först publicerad. För varje art anges ”först publicerade fynd”, d.v.s. den första litteraturuppgiften om förekomst inom Uppland som påträffats. ”Först noterad” används då källan är någon form av manuskript eller anteckning. En sådan notering åtföljs alltid av en uppgift om först publicerade fynd. ”Först funnen” avser i allmänhet ett herbarieexemplar och anges i ganska få fall, oftast då första fyndet gjorts betydligt tidigare än den första litteraturuppgiften. Uppgifterna ur äldre litteratur har sammanställts av Gunnar Eriksson.

Några äldre källor kan behöva kommenteras. Celsius (1735) är en tryckt artlista utan uppgift om fyndlokaler, vilken av detta skäl inte beaktades av Almquist (1965). Eftersom listan avser växter ”kring Uppsala” citeras den dock här, i förekommande fall med lokaluppgifter tolkade av Gertz (1925) utifrån det Celsius-manuskript till Flora uplandica, som förvaras i Lunds universitetsbibliotek. (S) efter lokaluppgiften anger att det finns ett exemplar i Celsius-herbariet vid Naturhistoriska riksmuseet. Linnés Flora kofsensis (1731) är ett handskrivet manuskript, där växterna identifierats och sammanställts av Fredbärj & Knöppel (1953). Som ”Blomboken” citeras Olof Rudbecks stora verk med originalakvarellerna till det som skulle bli Campus Elysii. De handskrivna växtnamnen och lokaluppgifterna i Blomboken har tolkats av Martinsson & Ryman (2007 och 2008), medan några av dem har meddelats av Karin Martinsson. Lokaluppgifterna anges ibland som exakta citat ur källan, speciellt i fråga om äldre litteratur, ibland med nutida lokalangivelser och då oftast med tillägg av församling.

Jonsell, L. m.fl. (1997), d.v.s. ”halvtidsrapporten” citeras inte under ”Först publicerad”, eftersom arbetet uppfattas som arbetsmaterial.

Utbredning och frekvens. När sådana upplysningar kan vara av speciellt intresse, beskrivs växternas utbredning i relation till förekomsten i Sverige i övrigt (nordgräns etc.) och anknytningen till utbredningen i angränsande regioner. För tillfälliga växter anges ursprungsområdet och om möjligt även hur de kommit in i Uppland. Utbredningen och frekvensen inom Uppland beskrivs mycket kortfattat, men framgår i många fall även av kartorna. För arter som förekommer över hela landskapet anges frekvens enligt samma skala som använts i Sörmlands flora (Rydberg & Wanntorp 2001): mycket sällsynt (mindre än 0,5 % av kvadranterna), sällsynt (0,5–2,9 %), tämligen sällsynt (3,0–9,9 %), mindre allmän (10,0–19,9 %), tämligen allmän (20,0–39,9 %) allmän (40,0–79,9 %), mycket allmän (mer än 80 % av kvadranterna). För arter som förekommer bara i en begränsad del av landskapet, t.ex. vid kusten, görs skattningar enligt samma skala som ovan. Som en viss ledning vid bedömning av arternas frekvens uppges antalet kartblad och kvadranter där arten påträffats efter 1990.

Fridlysning uppges efter Naturvårdsverkets föreskrifter från 1999, rödlistning enligt Gärdenfors, ed. (2010) (rödlistningskategori anges dock inte). Dessutom anges då arter är upptagna i EU:s habitatdirektiv.

Kartorna finns i två varianter, dels sådana som visar enbart den aktuella utbredningen enligt inventeringsresultaten, dels sådana med förekomsterna enligt kartorna i Almquist (1929)(med tillägg fram till ca 1970) som bakgrund för att man skall kunna jämföra nuvarande och dåtida utbredningsbild.

Kartprickarna på Almquists kartor har digitaliserats (se Maad m.fl. 2009) så att de kunnat placeras i samma system med kartblad och kvadranter som använts vid den nuvarande inventeringen. I de kombinerade kartorna visar prickarna nuvarande förekomster, gröna rutor ger de tidigare. Kartor saknas om arterna representeras av bara ett fåtal fynd eller om förekomsterna bedöms vara mycket tillfälliga.

Almq. syftar på uppgifterna i ”Upplands vegetation och flora” (Almquist 1929). Texterna ger i det närmaste ordagranna citat av Almquists bedömning av arternas frekvens (men med förkortningarna utskrivna). Då utbredningarna illustrerades med hjälp av kartor, finns däremot oftast inga verbala kommentarer. Almquist använder följande frekvensbeteckningar: allestädes – utbredd i alla socknar som mer eller mindre väsentlig beståndsdel i viktigare vegetationstyper; allmän – utbredd i alla socknar på flera lokaler i varje; tämligen allmän – utbredd i åtminstone de flesta socknar med en eller annan lokal i varje; spridd – utbredd med en eller annan lokal i åtminstone varannan socken; tämligen sällsynt – förekommande i ¼–½ av alla socknar; sällsynt – förekommande i högst ¼ av antalet socknar.

Biotop och förändringar. Biotopen beskrivs utifrån de uppgifter som finns i databasen och baseras på inventerarnas uppgifter. Uppgifterna gäller alltså specifikt för Uppland och har sammanställts för att redovisa så mycket som möjligt av variationen i olika delar av landskapet. Biotoper anges i allmänhet inte för arter som bara är kända på ett fåtal lokaler och som försetts med lokallista. För dessa anges ofta biotopen för varje enskilt fynd.

Siffrorna för den procentuella ökningen eller minskningen grundar sig på jämförelser mellan de tidigare kartorna (Almquist 1929 etc.) och dem i den nuvarande inventeringen och är hämtade ur Maad m.fl. (2009). I några fall baseras uttalanden om förändringar på mångårig fälterfarenhet. Diskussioner om orsaken till förändringarna är oftast grundade på en allmän kunskap av hur biotoperna förändrats, men är stundom ganska grunt förankrade och anger troligen endast en av flera troliga orsaker. För vissa växter som visar relativt stor ökning eller minskning har ingen rimlig förklaring funnits till hands.

Övrigt. I avsnittet före lokallistorna samlas varierande upplysningar som inte passar in i de tidigare avsnitten, t.ex. kommentarer om artens morfologiska variation och på den grundad indelning i taxa under artnivå. Här meddelas även osäkerheter i bestämningarna och bestämningsproblem. Dessutom ges korta kommentarer av biologisk natur och om växternas användning, framför allt sådana uppgifter som speglar specifikt uppländska förhållanden.

Lokallista. Arter som under den nuvarande inventeringen påträffats på relativt få ställen (högst 20, oftast färre) är försedda med lokalförteckningar, där under inventeringen noterade fynd rubriceras som ”Fynd efter 1990” och de tidigare som ”Tidigare fynd”. I några fall har dock enstaka fynd från slutet av 1980-talet listats under ”Fynd efter 1990”. När det är fråga om återfynd under den nuvarande inventeringen, anges det tidigare fyndet direkt efter den sentida fyndlokalen. Då information om utpostlokaler kan vara av intresse anges sådana. För vissa ytterst sällsynta och skyddsvärda arter har detaljuppgifter uteslutits ur lokallistorna. Eftersom man enligt inventeringsanvisningarna bara behövde uppge en lokal för varje kartblad (annat än för vissa speciellt utvalda arter) kan lokaluppgiftenas antal ibland vara färre än antalet prickar på utbredningskartorna, liksom även det antal förekomster i kvadranter som anges.

I inventeringsanvisningarna fanns ingen uppmaning att ange fyndår, eftersom tidsrymden för fynd efter 1990 ändå var begränsad. Flertalet fynduppgifter berör alltså åren 1991–2005, men ibland har det funnits skäl att ange exakt årtal, speciellt vad gäller de tillfälliga arterna. Fynd efter 2005 meddelas endast om de är av särskilt intresse eller avser iakttagelser av tidigare rapporterade förekomster och uppges då alltid med fyndår.

Inventerarna uppmanades att samla beläggexemplar av svårbestämda arter. En del beläggmaterial finns kvar hos inventerarna, något som markerats med (h) i lokallistorna. Målsättningen är dock att så mycket som möjligt av väl samlat och fullständigt beläggmaterial skall lämnas till de offentliga herbarierna, i första hand Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm (S) och Evolutionsmuseet i Uppsala (UPS). Ett (h) kan därför efter florans tryckning ha ändrats till (S) eller (UPS).

Uppgifter om tidigare fyndlokaler är hämtade ur litteraturen och från herbarieexemplar. Oftast anges enbart primäruppgiften, d.v.s. om ett fynd finns i form av ett herbarieexemplar uppges endast detta, men inte senare litteraturciteringar. De genomgångna herbarierna är GB, LD, S, UME, UPS och VI, förkortningar se nedan.

Ett speciellt problem i fråga om lokalangivelser rör soptippen i Lövsta. Den uppges i äldre litteratur och på herbarieetiketter som Järfälla Lövsta eller ibland Riddersvik. Almquist (1929) använder oftast namnet Riddersvik, även då Lövsta anges i primäruppgiften. Med nuvarande avgränsningar av kommuner och församlingar ligger tippen i Stockholm Hässelby och skrivs så för fynd efter 1990. Viss förbistring gäller även benämningen Stabby backe i Uppsala, som ibland ersatts med Rickomberga, namnet på en intilliggande gård. Almquist (1965) uppger att Rickomberga backe är detsamma som Stabby backe, men enbart gårdsnamnet Rickomberga bör avse en annan lokal än Stabby backe.