Först uppgiven som ”sällsynt vid vägar och på taken” i Karlshamn av C.G. Aspegren (Aspegren 1823).

Sandvita växer bl.a. vid gårdar, vägrenar, i tätorter och på ruderatmarker.

Vanlig; funnen i 125 rutor (71%); tidigare tämligen allmän, följer järnvägslinjerna (Holmgren 1942). Sandvita är utbredd i hela landskapet, men är något ovanligare i de norra delarna och den sydöstra skärgården. Arten uppgavs som tämligen sällsynt av Svanlund (1889b) och Holmgren (1921) och har ökat sedan dess.