Först uppgiven av Lindwall (ms 1782); uppgiven som säkert vild ”vid vägar i västra delen av Blekinge” av Aspegren (1823).

Vildmorot växer på sandig mark; den förekommer bl.a. på vägrenar, vid gårdar, gamla grustag, samt spridd i tätorter. Den uppträder mycket rikligt t.ex. utmed E22:an mellan Mörrum och Karlshamn.

Ganska vanlig; funnen i 55 rutor (31%); tidigare tämligen allmän (Holmgren 1942). Vildmorot är spridd i södra och mellersta Blekinge, men är ovanlig på Listerlandet. Den uppgavs som sällsynt främst i västra Blekinge under 1800-talet och har spridit sig österut sedan dess.