Först uppgiven av Lindwall (ms 1782); uppgiven som förvildad utan lokal av Lindblom (1830).

Luktviol växer vid gårdar, samt på vägrenar främst i tätorter, där den oftast är kvarstående eller förvildad från odling.

Vanlig; funnen i 91 rutor (52%); tidigare flerstädes (Holmgren 1942). Luktviol är utbredd i större delen av Blekinge, men den är ovanligare i norr och längs östkusten. Arten uppgavs på ungefär lika många lokaler som buskviol av Holmgren (ms 1921–44) och den har ökat sedan dess, sannolikt beroende på successiv förvildning från trädgårdar. Den har även ökat i Skåne (Tyler & Olsson 1997) och södra Småland (Karlsson & Nosslin 1994).