Flikros växer på naturbetesmarker, hällmarker, i bryn och glesa, kustnära lövskogar.

Detta är en relativt distinkt art; utöver karaktärer i flororna, så kännetecknas den av att ha en svag men tydlig hartsdoft. Det insamlade materialet av flikros är delvis bestämt till var. sclerophylla av U. Malmgren.

Mindre vanlig; funnen i 31 rutor (18%). Flikros är utbredd i de södra kusttrakterna österut till Jämjö. Den saknas på östkusten och i den sydöstra skärgården.

Gamla fynd. SÖ Mjällby Listershuvud, 1882 Svl (LD, det. T. Karlsson); KH Elleholm, 1876 N.J. Scheutz (LD), 1894 J.F. von Bergen (LD); Hällaryd Vettekulla, 1928 M. Norrman (LD, det. LF); Karlshamn, 1871 N.J. Scheutz (LD), 1872 Svl (LD); RO Ronneby, 1892 M. Mellin (LD, det. LF), 1900 Zach (LD); KK Karlskrona, 1913 F.H. Ander (LD); Vämö, 1881 Svl (LD), 1887 Svl (LD, det. T. Karlsson), 1888, 1889 A. Browall (LD, det. T. Karlsson), 1892 C.G. Puke (LD), 1893 Svl (LD), 1900, 1901 Zach (LD) 1905 JEn (LD, det. LF), 1919 Hgn (LD, det. T. Karlsson); Lösen Lyckeby, 1882 P.F. Lundquist (LD). – Tveksamma uppgifter. RO Ronneby Dalastugan, 1901 Zach (LD); KK Karlskrona Vämö, 1889 C.J. Nordström (LD); Lösen Ekebacken, 1952 I. Segelberg (LD); Öljersjö, 1876 F. Falk (LD); Nättraby, 1877 P.F. Lundquist (LD). – Alla tveksamma det. LF; eventuellt hybrid med R. dumalis eller R. canina.