Först uppgiven av Lindwall (ms 1782). Första säkert förvildade uppgift från Silltorp i Lösen ”på en äng i Siltorp av flera färgförändringar” (Aspegren 1823).

Äldre provinsnamn för akleja är ”tyska klåckor” (Aspegren 1823).

Akleja är odlad sedan gammalt som prydnadsväxt och förvildad samt delvis etablerad bl.a. kring gårdar, på vägrenar och ruderatmarker.

Mycket vanlig; funnen i 150 rutor (85%); tidigare tämligen allmän (Holmgren 1942). Akleja är utbredd i hela landskapet, men ovanligare längs kusten och i skärgården. Arten, som spridit sig successivt under 1800- och 1900-talen, uppgavs som ”rar” av Gosselman (1865) och som ”tämligen sällsynt” av Svanlund (1889b). Holmgren, som uppgav den som tämligen allmän, hittade arten framförallt i Karlskrona-trakten och i nordvästra Blekinge (Holmgren ms 1921–44). Akleja har sannolikt ökat något i övriga delar av norra Blekinge sedan dess.