Perenn, tuvbildande graminid. Bildar stora, välvda, inuti mycket kompakta tuvor fyllda av radiärt ställda, fibrösa slidor. Tuvorna har rikligt med mycket smala, friskt gröna, i tvärsnitt trekantiga blad som sticker ut radiärt ca 10–20 cm. Stråna är ca 3–7 dm långa i fruktstadiet (blommar tidigt), och nickar utåt från tuvorna, de i kanterna blir snart liggande. De har rödbruna basala slidor och 2 tydliga, påsformade (“rymliga”) stjälkslidor. I toppen med ett ensamt ax som får vit ull som grånar något. Ullhuvudena blir till slut 2–4 cm, med rätt tvär bas och rund kontur i övrigt (den “nedersta” ullen i huvudena pekar utåt). Axfjällen är nästan genomskinliga med ljus kant och mörkare mitt.

Tuvull är allmän på myr, och ofta riklig på extremt näringsfattiga sådana. Typisk för mossemiljö. Man ser den också i sumpskog etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig söder om Norrland. Även i norr närmast omisskännlig för den som har vana att kika på ull, men nybörjaren blir ofta osäker.
Myrull (Eriophorum brachyantherum) (Norrland, men lokal och sällsynt; mest kärrkanter och källor i rikområden, dessutom på flytjord) är i särklass mest lik, men tuvorna är lägre, bladen kortare med gråaktiga basala slidor, stråna ej lika nickande, och ullhuvudena smalare, med mer tvärt avskuren topp. Ullen är ofta något gulaktig. Alla dessa karaktärer är dock rätt subtila. För säker bestämning, syna axfjällen: de är enfärgat gråsvarta, nästan ogenomskinliga (“som blyerts på smörpapper”) och har längre spets.
Polarull (E. scheuchzeri) (Norrland ända ned till kusten, allmän i fjällen och i norr, ofta riklig i skogsbilvägsdiken) är inte det minsta tuvad, utan bildar bestånd genom jordstammar. Stråna är kortare och grövre och spikraka, och huvudena större, klotrunda och gnistrande vita. Ser på håll ut som välavgränsade fält av mycket vit ull som står tätt, tätt på samma höjd (1–2 dm) på spikraka, mörkgröna skaft.
Rostull (E. russeolum) (Norrbottens län) har tydligt rostfärgad ull.
Tuvsäv (Trichophorum cespitosum) kan likna tuvullstuvor utan ull, men stråna har långt ned en tvär slidöppning med ett pyttelitet blad.