Perenn, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Bildar kraftiga, mycket täta, upphöjda, saftigt mörkgröna tuvor. Bladen strålar ut radiärt, och är tämligen korta, 2–3 mm breda, platta, och mycket sträva på översidan. 4–12 dm höga, raka, fåbladiga strån, som när tuvorna blir stora lutar sig utåt. I toppen med en gles, 1–3 dm lång vippa med grov centralaxel och vitt skilda kransar med oregelbundet utvecklade, sträva grenar, som är tunna, längst in utstående, men rätt slaka i spetsarna. Småaxen är 2-blommiga och platta med trubbiga, halvgenomskinliga, skimrande blomfjäll och 2 korta borst. Vippan som helhet är stor men tunn med hopknipna grenknippen.

Tuvtåtel är mycket allmän, särskilt på alla typer av fuktig mark. Riklig på igenväxande ängar, men även på stränder, i kärr och i skog.

Förväxlingsrisk:
Den vanliga underarten är närmast omisskännlig genom sina strävbladiga, täta tuvor. Flera andra höga gräs kan på håll likna tuvtåtel, men de har ej likadana tuvor, eller är ej alls tuvade.
Vid Bottniska viken, särskilt från Kvarken och norrut, är hybriden mellan gultåtel och tuvtåtel (Deschampsia bottnica × cespitosa) allmän. Den växer i vattenlinjen i skyddade lägen, medan ren gultåtel finns på exponerade ställen. Den är intermediär mellan föräldrarna. Från ren tuvtåtel skiljer den sig genom mer uppåtriktade, något hoprullade, endast svagt sträva blad, längre vippa med något uppåtriktade grenar, och längre, utskjutande borst. Illustrationen av gultåtel i Den nya nordiska floran visar i själva verket denna hybrid.
Fjälltåtel (D. alpina) liknar en låg tuvtåtel, men har hoprullade blad, släta vippgrenar, och är alltid vivipar (tuvtåtel kan vara vivipar, men det är sällsynt).