Perenn, rosettbärande, 1–8 (oftast 3–4) dm hög, något tuvad ört. Har en kort, närmast upprät jordstam som med stigande ålder grenar sig så att sidorosetter bildas, och som i markytan har rester av fjolårsbladen. Rosettblad (kan vissna) vanligen 1–2 dm långa, varav ungefär hälften utgörs av skaft, med elliptisk bladskiva med utdragen spets. Bladytan löper gradvis ned längs skaftet och fortsätter som en tunn vingkant, så att ingen skarp övergång finns mellan skiva och skaft. Vingkanterna vinklar uppåt, så att skaftet blir grunt U-likt i tvärnsitt. Skaften är ofta röda. Bladets mittnerv är utstående på undersidan, något som blir allt tydligare nedåt bladet, och är mycket påfallande i skaftet. I bladskivans nedre del är de större sidonerverna framåtriktade och följer i båglinjer bladets kontur, men når aldrig kanten. I övre delen är de större sidonerverna mer utåtriktade. Övriga nerver bildar en nätlik struktur. De övre 2/3 av bladskivans kant (ibland mer) har glesa, låga, men mycket skarpa, framåtriktade tänder. Bladen kan vara kala eller håriga (se “variation”), men har alltid hår på själva kanten. Ibland är dessa hår mycket korta, som små bort som ligger längs kanten (lupp!), men de kan även vara längre och mer utspärrade.

Stängeln är ofta rödanlupen, mest nedtill. Den är oftast kal nedtill, men i regel tilltagande hårig uppåt, och kan vara grovhårig i blomställningen. Strödda stjälkblad som liknar rosettbladen, men har gradvis allt kortare skaft. De övre bladen är närmast oskaftade och har inga, eller mycket få tänder. Bladens bas kan vara något stjälkomfattande. I regel med en distinkt blomställning av korta, slanka, uppåtriktade grenar från övre tredjedelen av stängeln, men kan även få upprätta grenar nästan ända från basen, som i sin tur har slanka grenar med korgar. Korgarna sitter några få tillsammans på var gren, eller ibland ensamma. De har grönaktiga holkfjäll med hinnartad kant och gula blommor. I korgarnas mitt är blommorna rörlika, men de i kanten är upp till 1 cm långa strålblommor. Frukten är en liten nöt med hårpensel.

Gullris kan växa på mycket mager mark och är allmän i många miljöer: skog, torrare ängsmarker, hagmarker, skräpmark, vägkanter, och fjällhed.

Förväxlingsrisk:
Trots den rätt karaktärslösa byggnaden lätt att känna igen.
Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) och höstgullris (S. gigantea) har ej långskaftade rosettblad, har slankare, tätare placerade stjälkblad med 2 sidonerver som löper parallellt med mittnerven, och kan ha längre tänder. De blir högre och har långa, utåtböjda grenar i blomställningen. Den förra är rikligt hårig under bladen.
Hökfibblor (Hiraceum spp.) har korgar där alla blommor är tunglika (strålblommor), och har grövre, mer utspärrade bladtänder. De som har bladrosett (vanligen så i skog) har i regel mycket få blad på stjälken.