Perenn, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Ett mycket karaktäristiskt, 3–12 dm högt gräs. Strået utgår från en hård, blank “lök” med en ledknut strax ovanför. Högre upp saknas ledknutar. I tuvan finns även “lökar” från tidigare år De har en utdragen spets med en något utskjutande pigg (rest av ledknuten, strået bryts där på hösten). Rötterna är vita, sega, och blanka (“tunna elkablar”). Bladen är mycket kortare än strået, med vit mittnerv, och snärpet utgörs av korta hår. Stråna lutar graciöst i en svag båge (“metspö”), Blomställningen är en utdragen vippa, vid blomningen mörk av de violetta ståndarknapparna. Fåblommiga småax på framåtriktade smågrenar.

Blåtåtel finns på många typer av fuktig mark, även i skog. Bildar ofta tuviga samhällen och zoner på stränder; följer bäckar. På hösten blir bladen orangegula och rullar ihop sig “dumpade hyvelspån”. I Den nya nordiska floran är bilden på vippan bra, men habitusbilden liknar inte blåtåtel särskilt mycket.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!