Ett högt, slankt och resligt halvgräs. De 4–8 mm breda bladen är M-likt vikta. Rosettbladen är förhållandevis korta och jämnbreda (liknar mycket de hos slidstarr, C. vaginata, fast kortare) och ligger rätt platt mot torven Det översta stjälkbladet är plant och viker sig abrupt rakt utåt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Hela växten har helt igenom friskt grön färg (inget rött!). Ullen är mycket elegant: kritvit, mer framåtriktad, rätt smal, med rakt “avklippt” slut (“kammad och nytvättad”).
Gräsull växer i kalkrika öppna kärr, myrar och våtängar. Den är i södra Sverige en minskande och numera sällsynt art. Norrut och i fjällen är den dock traktvis fortfarande vanlig.

Förväxlingsrisk:
Ängsull (E. angustfolium) har helt släta (slicka!) axskaft. Bladen är V eller U formade, ofta med rödaktig bas. Axfjällen är spetsiga. Efter hand blir ullen ”ful” och ”okammad”.
Kärrull (E. gracile) (oftast sällsynt, men vanligare norrut där den ibland t.o.m. dominerar) är spinkig, ofta liten (men kan bli lång) med mycket smala blad. Översta stjälkbladet är rätt styvt, riktat uppåt längs strået, och i nästan hela sin längd trekantigt i tvärsnitt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Ullen är “liten”, jämnt och vackert framåtriktad, mycket smal, med tvärt avklippt slut.