Kanadensiskt gullris och höstgullris

Perenna, beståndsbildande örter (jordstam!). Styv, rak, rik- och tätbladig, 5–25 dm hög stängel (oftast meterhög) som är kal nedtill, men tilltagande hårig uppåt. Ofta med små bladskott i bladvecken. Stjälkblad kortskaftade, smalt elliptiska med vass, utdragen spets, de nedre är mycket smala. Bladytan löper gradvis ned längs skaftet och fortsätter som en tunn vingkant, så att ingen skarp övergång finns mellan skiva och skaft. Bladets huvudnerver är utstående på undersidan, särskilt tydligt i skaftet. Endast 2 stora, framåtriktade sidonerver som i yttre delen löper parallellt med mittnerven. Övriga nerver bildar en nätlik struktur. De övre 2/3 av bladskivans kant (ibland mer) har glesa, mycket skarpa, framåtriktade tänder, som kan vara rätt grova och “spretande”. Bladen kan vara kala eller håriga (se “variation”), men har alltid korta hår på själva kanten (lupp!). De övre bladen är närmast oskaftade och kan sakna tänder.

Mycket typisk blomställning av långa, slanka, utåtböjda grenar i stängelns topp. Korgarna är små och gula, och sitter i rad på tunna skaft längs grenarna. I korgarnas mitt är blommorna rörlika, men de i kanten har 2–5 mm långa strålblommor. Frukten är en liten nöt med hårpensel.

Dessa båda gullris är inkomlingar från Nordamerika. De har odlats som prydnadsväxter och etablerats i stor skala. Kanadensiskt gullris är vanligast, men höstgullris var tidigare förbisedd, så en del uppgifter kan avse den. I landets södra halva väl etablerade på öppen gräsmark, tomtmark och skräpmark. Ses ofta i slänter i trafiknära miljöer, såsom vägrenar, järnvägsvallar etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga.