Perenna, rosettbärande, upp till 6 dm höga örter med riklig mjölksaft. Kraftig pålrot med oftast rikbladig rosett. Bladen är kala med grov, trind, ihålig mittnerv och nedlöpande bladkant. Korgarna sitter ensamma på långa, kala, bladlösa, ogrenade, ihåliga skaft. Strödda, oliklånga holkfjäll. Blommor tunglika, gula. Frukten är välbekant: en liten spolformad nöt med tänder i toppen, försedd med en parasolliknande fjäderpensel på ett långt skaft.
Maskrosor finns i många miljöer. Många är följeslagare till människan, medan andra är helt “vilda”. De finns på all slags kulturmark (från fuktig, gödelpåverkad mark, skräpmark och gräsmattor, till magra torrbackar och artrika betesängar), men även hällmark, fuktdråg i skog, kärr, strandängar, snölegor, fjällhed etc.
Förväxlingsrisk:
Omisskännliga? Nja, det finns en del och tänka på...
När maskrosor blommar kan de endast förväxlas med ogrenade “fibblor” (oenhetlig grupp av flera släkten inom fam Asteraceae). De har dock har nästan alltid hår eller glandler någonstans på stängeln eller holken, och stängeln är i regel ej ihålig. Fibblor har också mjölksaft, men den är i regel ej så riklig som hos maskrosorna.
Rosetter av fibblor är värre, eftersom maskrosorna har så stor variation. De allra flesta förväxlingarter har dock håriga blad, men de som följer här är (eller kan vara) kala. Ingen av dem har maskrosornas trinda, ihåliga mittnerv.
Åkerfibbla (Hypochoeris glabra) (huvudsakligen Skåne och Västkusten, sällsynt) har oftast små blad med glesa, regelbundna tänder med jämnt U-formade bukter där emellan.
Höstfibbla (ej alltid kal) är mycket variabel, men har oftast rosettbladen rätt platt tryckta mot marken. Vanligen har de också rätt smala, fliklika tänder. men det finns raser med svag, eller oregelbunden tandning, som rätt mycket kan likna strandmaskrosor eller maskrosor från snölegor. Bladen är dock kortare.
Kärrfibbla (Crepis paludosa) har rosettblad som kan likna maskrosornas, men de är buckliga med en krispig konsistens (“isbergssallad”) och har karaktäristiska, bakåtböjda tänder med mjukt rundad nedre kant, särskilt i bladets nedre del. Så fort den får stängel avslöjar den sig genom att ha stjälkomfattande bas på stjälkbladen (eller, rättare sagt, genom att överhuvudtaget ha stjälkblad).
Klofibbla (Crepis tectorum) är annuell eller bienn med snart försvinnande bladrosett som oftast ligger tryckt mot marken. Bladformen är mycket variabel, och kan någon gång likna den hos vissa maskrosor. Även denna får snabbt stjälkblad på stängeln.
Strandmaskrosorna kan lätt tas för någon enhjärtbladig växt, men inga andra så smalbladiga växter i samma miljö har mjölksaft.
Variation
Maskrosorna är apomikter med ett stort antal småarter som förs samman i ett tiotal sektioner, och variationen är enorm. De flesta maskrosor har långa, djupt inskurna blad med trekantiga flikar som i sin tur har tänder, och avsmalnande bladbas, men det finns även sådana som har små, rikligt smalflikade blad, sådana som har oflikade, nästan linjära blad, och sådana som har blad som är mycket breda ända till basen.
Några har mycket smal bladyta, knappt bredare än mittnerven, medan andra har mycket bred, nästan oflikad bladyta. Maskrosorna varierar också mycket i storlek, delvis beroende på ståndortens beskaffenhet, men till stor del även beroende på småart. De minsta har endast decimetervida rosetter, medan de största kan bli över metern. Trots den stora variationen känns nog de flesta flikbladiga småarter lätt igen som maskrosor, men två typer kan vara värda att notera.
Den ena är strandmaskrosorna sect. Palustria (fuktig, helst kalkhaltig mark i Götaland, Svealand, Storsjöbygden och vid outbyggda vattendrag i södra och mellersta fjällen), som kan vara luriga för den oinvigde. De har de smalaste och minst tandade bladen av alla maskrosor, ibland utgör bladytan bara en smal remsa längs mittnerven. Korgarna är smala och kan vara rätt slutna under blomningen.
Den andra typen utgörs av bredbladiga småarter ur flera sektioner, dvs sådana som har mindre markerad flikighet. Ett exempel är sådana maskrosor som ses i fuktdråg i rikare skog i Norrland: med slaka, ibland meterlånga, bleka, jämntandade men nästan oflikade blad med bred bas.